En
mulen dag i november tittar jag ut genom fönstret bort mot hörnet. Eftersom
hösten varit ovanligt varm så har sydbokens blad just börjat bli gula. De blå
astrarna bakom, Aster leavis och till
höger A. cordifolius, brukar blomma
en bra bit in i november och är då fina mot de gulorange småbladen, men i år kommer de nog ta slut innan boken blir riktigt gul. Som tur är
har stormen Simone inte totaldemolerat gräsen. Lite tilltufsade är de, men får vi inte
fler stormar så kommer de att vara trevliga många veckor till.
Calamagrostis brachytricha,
diamantgräs, är ett av mina absoluta favoriter. Blomställningarna är som glesa
ekorrsvansar, det oemotståndligt att ta på dem när det är torrt ute. De börjar
grågrönt för att sedan bli gula och till sist beige När de är fuktiga efter
regn eller dagg och solen lyser igenom förstår man var namnet kommer ifrån,
även om man måste vara bra rik för att ha ett sådant överflöd av diamanter. Det
sår sig mycket försiktigt och växer till sig i lagom takt. Inte är det
speciellt kinkigt när det gäller växtplats: våra klarar sig bra både i
halvskugga och i sol.
De
japanska gräsen, Miscanthus sp. är
mer som fundament och måste hackas ned (typ) framåt våren. De växer betydligt
snabbare och man får hålla ett öga på dem om man inte vill att de ska ta över.
 |
| Den bronsfärgade krysantemumen tillsammans med sparris, humle och astrar |
Jag
är svag för de olika små chrysanthemum som kan hinna blomma så här års. Vi har
vita, rosa och en underbar bronsfärgad sort. Jag lyckades ta död på Chrysanthemum ’Nantyderry Sunshine’,
antagligen genom för mycket konkurrens från andra växter. Jag tänker skaffa nya och placera
på sydsidan av hemlockgranen så att de skyddas mot frosten tillräckligt
länge för att kunna blomma.
 |
| Den sista blå rosen (Rhapsody in blue), astrantia, Eupatorium rugosum och den småblommiga Aster cordifolius |
