Hård

Vill man ha en vacker trädgård behöver man lära sig att vara hård. I alla fall om man med trädgård menar att man påverkar naturen på något sätt för att det ska bli just en trädgård och inte ”vad-det-råkar-bli-natur-område”.

Jag tycker att det är svårt att dra upp en fullt frisk växt bara för att den har hamnat fel i tillvaron. Det är lite lättare om man har någon man kan ge den till, så att man vet att växten kommer till ett gott hem, men konstigt nog vill inte alla ha de växter man försöker rädda på det sättet.

Till slut står man där och tvingas erkänna att antingen tar man död på växten eller så låter man trädgården sakta falla tillbaks till något helt annat än det man tänkt sig.

Vid det här laget har jag uppnått någon sorts halvhårdhet.

Sommarmyllret vid rundeln. De silvriga martornen, Eryngium giganteum, är i fel höjd. Ska de bort nu eller när de blommat klart?

Om växten går att flytta till ett bättre ställe så gör jag det – oftast så snart som möjligt. Jag tar växten med en rejäl jordklump och mumlar ”går-det-så-går-det” om och om igen, som ett mantra. Den här våta sommaren har varit en bra flyttsommar: man har ostraffat kunnat flytta växter lite när som, utan att behöva komma ihåg att vattna efteråt.

Gräs och ömma saker (dåligt härdiga) är jag lite mer försiktig med – de får vänta till våren (och måtte jag komma ihåg att få med allt på listan).

Vad gör man med saker som inte har någon bra plats att flytta till? Det är tungt, men om ingen vill ha dem måste man ju faktiskt slänga dem. En kompost känns lite bättre, då kommer de ju till någon nytta, men ändå. Tänk om de precis blommar och är fina i sig! Även om de inte alls passar ihop med det runt omkring. Då blir det genast svårare. Eller om de passar ganska bra, men har lite fel färg. Ska man ta bort den då genast, så att inte humlorna flyttar färgen till andra blommor så att kommande generationer blir alltmer fel för varje år?

Jag stålsätter mig och försöker komma ihåg vad det är jag vill uppnå, hur jag vill att det ska se ut sedan, när det är ”färdigt”. Jag tar växten i ett beslutsamt grepp och rycker upp den. Och så kanske någon annan i familjen kommer och undrar: varför – den som är så fin! Hur lätt är det då att förklara det abstrakta jag har inne i mitt huvud, rabatten så som den ska se ut sedan?

Ett annat läge uppstår när man ser att en växt inte trivs. När är det dags att ge upp? Inse att det inte bara är den här vintern som var kall utan att växten faktiskt aldrig kommer att bli riktigt fin? Fikonträdet finns i den här kategorin. Det fryser ned varje år. Ännu så länge tycker jag att den är fin ändå, men, men. Och hur ska man tänka kring persikoträdet som får vissnesjuka trots att det ska vara resistent (Persika ”Frost”). I år har det hämtat sig fint, fått massor av nya blad och rodnande frukter. Hibiskusen däremot stendog. Vilken jag är glad för (att den var så tydlig, menar jag). Vi har en mellanlandningsstation där jag krukar upp trötta saker för att de ska få en chans att visa vad de kan. Tar de sig inte då, blir det komposten.

Den lila temyntan (vid sidan om den röda dagliljan) är en drävgform som jag inte riktigt klarar att tycka om. Men den trivs. Vattnet i dammen fortfarande är klart - reningsverket fungerar.

      Ibland lyckas jag också slänga fullt friska växter. Och nu undrar jag vad jag ska göra med den fula rumphuggna temyntan, Monandra sp, som står och passar illa i dammrabatten…

Växtresa

Vi planerar att åka till Tuijas växter, en plantskola som har legat på önskelistan ett bra tag. De tar in mängder av udda växter och jag har tillbringat lyckliga stunder med att leta reda på information om en rad nya bekantskaper. Och detta trots att jag är ganska nördig och känner till de flesta arter som kan odlas i Sverige när det gäller buskar och lövfällande träd.

Det har krävt en hel del övertalande för att han-som-lagar-maten ska vilja följa med de fjorton milen dit, men nu ska det bli av och jag känner mig som min yngsta när hon ska åka på tivoli. (Medan hon antagligen skulle tycka det var lika hemskt om vi bytte plats som jag).

Jag trillade över plantskolan när jag letade efter Stephanandra tankae, en buske som vi köpte på Örtagården (utanför Kristianstad) när de fortfarande sålde buskar/träd för sådär en tio år sedan. När vi flyttade från Dalby tog jag sticklingar, som alla rotade sig. Men jag lyckades ta död på dem över vintern. Om de var mer köldkänsliga än jag anat (busken har inte haft några problem) eller om jag helt enkelt missade att vattna dem när solen kom på vårvintern (jag har tagit död på mycket på det sättet) vet jag inte. Men busken är för bra för sin undanskymda tillvaro i udda plantskolor, så här är en beskrivning:

        Den har ett roligt formade blad som kommer som små tillknycklade servetter på våren. På sommaren har den skyar av vita små blommor, som inte gör så mycket väsen av sig men som är trivsamt skira.

Förväxla den inte med S. crispa som är mycket mindra och har mindre blad

Till hösten får bladen fina färger (från rosa-gula till röda, beroende på) och på vintern har man mahognyglänsande grenar med sick-sack form där bladen suttit.

I kanten syns en fröställning på Eryngium giganteum

Man beskär den genom att glesa ut en av tre grenar efter blomningen så att den kan behålla sig fina fontänliknande form. Den har mig veterligt inga dåliga sidor (dvs har varit inte varit sjuk eller sprungit iväg genom rotskott). Det är ingen primadonna (utom möjligtvis på hösten), men är perfekt att ha vid en gång där man traskar förbi litet snabbt alla tider på året.
    Givetvis kommer vi att komma hem med fler roliga saker, undrar var vi sk sätta dem :-)