Växthus!

Sent på semestern blev det äntligen av att vi byggde vårt växthus! Det har legat på ritbordet sedan vi flyttade hit får sju år sedan. Stommen består av fönster räddade från en rivning i Lund. Jag hade turen att komma förbi just som de börjat riva och medan jag stod och tittade längtansfullt efter de stora fönstren såg jag till min glädje en av våra kompisar komma förbi. Hon jobbade just då med markanläggning och kände killarna som hade hand om rivningen. Killarna gick med på att spara fönstren förutsatt att vi kom och hämtade dem samma eftermiddag. Än en gång fick jag förbanna mig själv för att vi inte hade dragkrok på bilen. Jag lyckades dock få tag på en annan kompis som både hade dragkrok och kunde tänka sig att hjälpa mig med hela processen; från att hyra släp, köra in till stan och bära ut de astunga fönstren till att leverera dem hemma i Dalby (där vi bodde då). Vi har därför döpt växthuset till Roger för att hedra hans insats :-)

Växten i framkanten är en Clerodendron trichtomum, frilandsclerodendron, som faktiskt har klarat de två sista hårda vintrarna.

Vi nöjde oss med en grund av lecablock som ligger på en bas av 0-40. Vi använde det till vårt lusthus i Dalby och det fungerade bra. I och med att stommen är av trä så gör det inte så mycket om det blir lite sättningar i marken.

Det tog tre dagar att bygga den nedre stommen och skruva fast fönstren. Det är inget finsnickeri – vi har använt vinkeljärn överallt och dessutom varit tvungna att anpassa ritningen efterhand. Fönstren från rivningshuset i Lund är gissningsvis från tjugotalet och hade två omgångar av enkla bågar. De yttre sitter kvar i sina karmar och går att öppna, medan de inre har fästs direkt i stommen.

Vi hittade dörrar på Kullabygdens byggnadsvård, och jag spenderade någon glad timme eller två åt att lossa gångjärnen för att kunna sätta dit nya (begagnade). Från början var det två högerdörrar som hade ganska små gångjärn som inte passade till någon hanne jag kunde hitta. Sedan vet jag inte hur lång tid jag ägnade åt att försöka få dem på perfekt plats i dörrkarmen vi gjort. Tyvärr är det svårt att få tag på riktigt raka tryckimpregnerade brädor och den ena sidan var vriden och jag blev inte riktigt nöjd med den sidan. Nu när det har blivit lite kallare har den rätat upp sig och det ser bra ut - hur det kommer att se ut i vinter vet jag inte.

När vi kom till taket tyckte han-som-lagar-maten att vi skulle sätta ett snedtak som lutade mot garageväggen, men jag protesterade. Jag ville ha ett sadeltak med samma lutning som garagetaket istället. Då tyckte han-som-lagar-maten att det fick jag och barnen ordna. Hans semester var dessutom slut.

Jag håller fast den bärande bjälken medan tvåan skruvar.

Som tur är så är barnen vana brädgårdsbesökare och snart hade vi virke hemma. Ettan och jag gjorde mätningar och beräkningar. Tvåan svingade både sticksåg och skruvdragare med förtjusning och snart hade vi takstolarna på plats. Det var klurigare med taket. De första skruvarna gick väl bra, men allteftersom vi fick bitarna på plats blev det svårare att nå. Dessutom var skruvdragaren för vek, så vi fick använda den betydligt tyngre borrmaskinen. Trean, som är lättast i förhållande till sin styrka, fick lägga sig på garagetaket och fick i ett par skruvar till. De sista skruvarna kom vi åt genom att placera en masonitskiva på taket, en person stod på en stege som hindrade skivan från att glida ned, en fick hålla koll på en repstege som vi fäst med remmar från andra sidan taket (för att man skulle kunna ta sig fram på masonitskivan) och sedan fick trean klättra upp på en stege som ställdes vid sidan om skivan. Taket bågnade lite under hennes tyngd, men inte värre än att vi känner oss trygga inför vinterns snöfall.

Trean fäster takplast medan jag ger en helt överflödig muntlig guidning. Mest står jag och - lika överflödigt - oroar mig för att hon ska trilla ned. 

Trean fick också fästa taknocken när vi kom så långt. På framsidan har vi satt plexiglas. Tanken är att vi ska fästa spröjs från de runda fönstren ut mot sidorna (som en sol), men så långt har vi inte kommit. Vi valde en halvtransparent plast till taket och det bekymrar mig lite. Kommer det att bli tillräckligt med ljus för växterna? Samtidigt har vi använt samma plast till vår uteplats och där under trivs växter jättebra. Jag och ettan spenderade lång tid i byggaffären med att välja och kom till slut fram till att den mörka är mycket behagligare för människor och ser snyggare ut utifrån (mindre blänk). Dessutom brukar man ju vitmåla växthus när solen är för stark. Men, som sagt, jag misstänker att det egentligen är lite för mörkt både på vårkanten och sent på hösten. Skulle det vara för mörkt kan man ju alltid ha tilläggsbeslysning och eftersom vi gillar att sitta där så är människoanpassningen viktig den också.

Bild tagen från den andra stolen. Till våren ska vi ha en rabatt längs fönstret längst bak. 

Växthuset är byggt runt våra tomatplantor vilket innebär att vi genast fik en ombonad känsla. Golvet består av gamla cementplattor från tomten. Meningen är att vi ska lägga en rad till när säsongen är slut och ha lite mer rabatt vid sidan om dörrarna. Redan nu finns det plats för ett litet bord och ett par stolar och vi har suttit där många kvällar i höst. Nu börjar det bli väl kallt, men en solig dag blir det fortfarande varmt nog för en fika på eftermiddagen.

Färgernas tid är här

Hösten är den färgrikaste tiden i trädgården de flesta år, men i år har vädret varit så gott som perfekt för att skapa hela paletten av färger. Vi har haft kalla nätter och varma dagar, vilket gör att de röda pigmenten kommer till sin rätt. Dessutom har det blåst ovanligt lite, så löven har suttit kvar länge. 

De gula perennerna till vänster är Darmera palmata ,sköldbräken,. Till smörgula bladen till höger är en hosta.

Det första trädet  som får färg är den japanska skenkamelian, Stuartia psedocamelia,(till höger i bilden) som i år blommade i två veckor, vilket var en glad överraskning efter förra årets tvådagarsprestation. 

Man kan ana varför den heter skenkamelia; så här såg den ut i somras.

Vid sidan om skenkamelian står tre Sorbus alnifolia, körsbärsoxel. Jag såg dem för första gången i Lunds botaniska trädgård då bladen lyste orange mellan lövverket från andra träd. Jag blev helt betagen och försökte dra upp några från frön – men misslyckades. Sedan dess har jag hittat dem på Linders plantskola och planterade dem här för snart sex år sedan. Man kan inte påstå att de växer speciellt snabbt och ännu har de inte blommat. Förra året såg jag på håll ett fantastiskt träd i Alnarpsparken: det var som en sky av röda bär som formade konturerna av trädet. Så glad jag blev när jag läste att detta också var en Sorbus alnifolia! 

Bild på bär (Sorbus alnifolia)  från bloggen Thegardenerseye.

Nu längtar jag verkligen efter att de ska blomma (vita typiska rönnblommor i lösa kvastar) och få bär. Dessutom har det en trevlig lite spräcklig bark när det har blivit lite större, så det är verkligen ett hela-året-träd (sägs klara zon 3). 

Miscanthusgräs i motljus

Gräsgången mot rundeln

Gräsen är viktiga i trädgården från sensommar ända till de klipps ned på våren.

Än blommar astrarna. En klar favorit är Aster laevis Calliope, med mörka stammar och massor av lila blommor, här tillsammans med humlekottar - nu är jag glad att jag inte rensade bort humlen som jag tänkte i somras.

En annan glädjekälla är den intensivt blå Ceratostigma plumbaginoides, som har övervintrat trots kylan. Jag hoppas att jag till sist har hittat ett ställe där den kan bli marktäckare och fylla ut kring glaspärlebusken Callicarpa bodineri "Profusion". Den står precis vid huset, mycket väldränerat och torrt på vintern. 

Verkligheten är inte pappret

Mina flesta trädgårdstankar ägnar jag åt växter. Jag tittar på rabatterna och funderar över vad det är som saknas och vad jag skulle vilja ta bort. Ta rabatterna vid gräsgången till exempel. Jag planerade dem förra hösten, som en lösning på tre problem: det man såg från den nedsänkta uteplatsen nedanför köksfönstret var osammanhängande och ganska trist, det saknades något som knöt ihop diademrabatten med resten av trädgården och det såg plottrigt ut när man tittade från innergårdens sittplats. Jag hade gjort kardinalfelet att titta på rabatterna en och en samtidigt som vissa kom till bara för att jag hade lite kul växter jag ville placera någonstans.

De tre blickpunkterna och de nya rabatterna (lila). De streckade linjerna är den gamla rabattkanten. 

Lösningen blev att skapa ett rabattsystem som kantade först grönsakslandet på båda sidor om ingången, sedan rabatten kring korkträdet och den rabatt som var närmast den nedsänkta uteplatsen. Rabatterna fick ett gemensamt tema som började med påskliljor/tulpaner och sedan följdes upp av perenner. På det sättet fick vi ett sammanhang oavsett varifrån man tittade.

Det är olika sorters Miscanthus vid sidan om ingången till grönsakslandet och det till höger är mycket mindre. Ska dela det ena  nästa år så att de blir lika stora. Frågan är om jag vill ha det stora eller lilla?

När man kommer ut från pergolan tittar man rakt fram mot grönsakslandet och ser då två Miscantusgräs på ömse sidor av ingången. Rabatterna framför den låga häcken (förut bergssalvia men nu utbytt till härdigare lavendel) är nästan spegelbilder av varandra, även om den högra är bredare än den vänstra.

Sitter man istället på den nedsänkta uteplatsen tittar man på tre nivåer av återkommande blommor. De syns bäst på våren med alla lökar. Så här års är det tredje nivån dold bakom buskarna. Jag är inte helt nöjd med hur det ser ut nu – en del av de fröförökade växterna har inte tagit sig och det är lite trist och överblommat. Jag har lagt till en del testperenner, bland annat Anisisop, Agastache och srandveronica och får se hur de kommer tillbaks i vår. Min plan är att planera Geranium Rozanne, som jag har på andra ställen i trädgården och som blommar fortfarande. Den är härligt blå och fin tillsammans med anisisopen. Jag har också satt Echinacea Magnus som påstås vara lättodlad och nu hoppas jag att jag har gett den tillräckligt med dränering för att den ska komma igen. Annars har vår trädgård varit en veritabel kyrkogård för Echinacea*.

Och så här blir det när tulpanerna blommar - jag har valt sorter kända för att komma igen.

Från gården formar de nya rabattkanterna en snyggare gräsgång bort mot rundeln samtidigt som man får ett återkommande tema från vänster till höger. Jag ska plantera fler tulpaner i rabatterna vid grönsakslandet för att göra en brygga mellan de närmare rabattera och tulpanerna under äppleträdet.

En typisk miss jag gjorde när jag planerade rabatterna var att glömma att det är mycket skuggigare på västsidan om korkträdet (höger på bilden). Till och med lökarna kommer lite senare där och perennerna som blommar efter trädet slagit ut blir ännu senare i förhållande till de andra delarna av rabatterna. Det är en påminnelse om att verkligheten oftast är mycket mer varierad än pappret man ritar på. Titta på offentliga planteringar så kommer du att se hur ofta även proffsen glömmer detta. Det blir extra tydligt med dagens stora sjok av enstaka arter, där vissa exemplar har hamnat helt rätt medan andra vantrivs i för mycket sol eller skugga.

* Här finns mer information om solhattarnas öde. Och en del tips på engelska.

Klara, färdiga...

Äntligen har vårbruket kommit igång. Det är härligt att kratta bort de sista vinterståndarna, ta bort nyvakna ogräs och sedan sprida barkmull över rabatterna. Man kanske inte kan säga att det är vackert i sig. Det är långt mellan blommorna och tufsorna av nedklippta perenner är inte så upplyftande. Nej, det som är trevligt är dels att det ser så ovanligt välstädat ut, dels att det är ett tydligt tecken på att våren är på väg. Nu ligger trädgården i startgroparna för ännu ett år av inte helt förutsägbara färger och former.

Den lille gargoylen tittar ut från sin färdiga rabatt mot barkmullpåsarna på andra sidan gräsmattan

 Jag tycker alltid att det är svårt att bestämma när det är dags att sätta igång vårrensningen. Helst vill man att frosten ska ha gått ur marken men samtidigt ska inte lökarna ha kommit upp. Om det är fruset kan man inta dra upp ogräsen. Jag funderar på om marken blir för kall utan sina löv och växtrester – kan man verkligen ta bort det täcket innan frosten försvunnit? Samtidigt finns det de som säger att om tjälen inte gått ur jorden så hålls den kvar av att man lägger barkmull på. Det verkar ju vara faktorer som går rakt emot varandra: om växtresterna isolerar för att frosten inte ska tränga ned så måste de isolera så att solvärmen inte når ner heller. Alltså borde barkmullen, som nästan är svart, vara bättre. Den tar i alla fall upp solvärmen mer effektivt än ljusbruna växtrester.  

Den snirkliga gången syns bättre nu än någon annan gång på året

I år har det varit ovanligt svårt att bestämma sig för när det är dags, eftersom lökarna satt igång medan marken fortfarande är frusen en bit ned. Men nu när tulpanbladen kommer så är det bråttom. Det blir ett himla pill när man ska undvika att få någon mull innanför tulpanbladen. Dessutom tror jag att nu när kylan varat så länge så kommer allt att explodera med värmen och regnet. Jag försöker hinna med minst en rabatt om dagen och kom riktigt långt i helgen. Nu är jag på den sista sidan – framsidan av huset. Rabatterna där ligger norr om huset och är skuggade en stor del av dagen så här års. I den skuggigaste delen är det fortfarande fruset ett par centimeter ned.

Färdigmulchat på en sida

I Sverige är det inte så många som lägger ut organiskt material på rabatterna. Jag kan inte ens komma på vad man säger på svenska när man menar ”mulch”. Engelsmännen pratar mycket om detta och diskuterar olika material. Grundidén är att ”mata jorden”, tillföra organiskt material för att förbättra jordstrukturen och i vissa fall dessutom gödsla den. Har man ett tjockare lager, mellan 5 och 7 cm, fungerar den också för att hålla borta ogräset. Jag brukar inte lägga på så mycket, dels för att det blir dyrt, dels för att det också hindrar önskade självsådder från att gro. Jag använder barkmull. Det fungerar bra till både lerjordar och sandjordar (sägs det, jag har aldrig haft sandjord själv så jag har ingen egen erfarenhet av det). Markorganismerna bryter (och drar, när det gäller större djur som maskar) ned det organiska materialet i marken. Efter ett par år av regelbunden ”mulching” blir jorden lucker och lättarbetad och växterna klarar sig bra utan annat gödsel. (Det är inte barkmullen som gödslar, utan den näring som redan finns i marken blir tillgänglig för växterna när marken blir lucker.)

Det ska bli spännande och se hur långt växterna har kommit om en vecka – hur mycket explosion kommer det att bli? 

Vinter i väntan...

Nu är det kallt igen och det man ser från fönstret är detsamma som vi har tittat på i många månader, känns det som. När jag designar en rabatt börjar jag med vintern. Jag tänker på vad träd och buskar kan bidra med och vilka perenner som har fina vinterståndare. Vid spetsen, till exempel, står gräsen kvar och är fina ända fram till våren. Buxbomfigurerna som knappt syns på sommaren där de gömmer sig bland så mycket färgrannare perenner blir det mest roliga inslaget i vinterrabatten. Men jag kan inte påstå att det fortfarande gör mig upplyft - jag vill se något nytt!

Jag har provat många olika vinterbuskar som tycks förgylla vintermånaderna i England, som lagerolvon Viburnum tinus, Mahonia Mahonia aquifolium, viterkörsbär Prunus x subhirtella och vinterkaprifol (?) lonicera purpusii. I den mån de överlevt har de aldrig aldrig blommat under vintern utan snarare fram i april.

Lite gladare blir man av hybridkejsarolvon Vibrunum x bodnantense Dawn som kommer med sina små rosa blommor redan i januari, om man har tur. Har man otur börjar knopparna svälla precis när det blir hård frost och man får fula brunslaskiga knyten på grenarna istället. Med lite solvärme doftar den underbart, men man får ofta börja sig fram för att fånga upp doften. En säker källa till glädje är istället den intensivt röda höstfärgen som kommer även år då det mesta är gult.

Häromdagen (innan den nya snön kom) höll jag på att rensa bort vinterståndare bredvid trollhasseln, Hamamelis x intermedia Afrodite. Trean kom just hem och tittade bort för att säga hej och "mm, vad gott du luktar mamma!" Jo, jag hade gärna haft en parfym med denna diskreta och lätta doft, men i ärlighetens namn visade jag på busken och dess rödorange blommor. Vår brukar börja blomma i mars och blir det frost snurrar blommorna ihop sig för att piggna till igen med bara lite sol. Man behöver tänka sig för med bakgrunden blommorna är ganska diskreta, speciellt de mörkare sorterna.

Afrodite framför en blåen

Men nu längtar jag efter mer och intensivare så här är en inomhustulpan i väntan på det som komma skall:

Röd höst?

Nu står frosten för dörren här i Ängelholm. Det ser ut som det till och med ska komma snö nästa vecka och jag stirrar ut i trädgården för att suga i mig allt det vackra. Lite frost brukar inte lämna efter sig så många spår annat än hos de mer tropiska växterna. Gurkan faller ihop och de sista tomaterna spricker och blir bruna.

Aster laevis blomar i flera veckor

Höstastrarna tar sig igenom den lätta frosten med en klackspark och höstkrokusarna står helt oskadda. Men nu när det ska bli flera frostnätter efter varandra kommer mörka blad att singla mot marken innan olika buskar har hunnit ge sitt bidrag till färgprakten.

Höstfärgerna är beroende av både natt och dagtemperatur som påverkar hur de olika pigmenten dras tillbaks av växterna. Kalla nätter och varma dagar ger den största kontrasten, mycket rött och även djupare gult. I Skåne har det en tendens att vara jämnvarmt (jämnkallt, kanske) och därför blir det oftast gult och brunt – lite sådär jämntråkigt kan man tycka. Men det finns växter som sprakar till oavsett väder och vi har planterat flera.

Judasträdet kommer sent och varje år undrar jag om det har överlevt. Det blommar med knallrosa blommor direkt på stammen, men hittils har vårfrosten tagit dem.

En favorit är Cercis canadensis Forest Pansy, rödblandigt judasträd. Dess höstblad skiftar på ett sätt som påminner om en glasmosaik i motljus. Skenkamelian, Stuartia pseudocamelia (nedan till vänster), får en rosaröd färg. Vår blommade för första gången i somras, men till min oerhörda besvikelse gick det så snabbt att jag inte ens hann fotografera blommorna. Ingenstans hade jag läst om det. Men å andra sidan har det både en vacker bark och pålitlig höstfärg så jag tycker om det ändå.

Ytterligare ett lite mindre härdigt träd är Perrotia persica, papegojträd (ovan, till höger). Det gör inte så mycket resten av året, har lite roliga blad och lär blomma med små tufsar tidigt på våren (inte än, trots att trädet är minst åtta år) men när hösten kommer skiftar det i alla möjliga färger på samma blad och förändras över tid.

Azalean längts fram och körsbäret bakom

Lite tuffare sorter är t ex Rhododendrum luteum, guldazalea och Prunus sargentii, bergskörsbär – de blir alltid vackra, även om körsbärets blad snabbt kan svepas bort av en höststorm.

Framsidan med smällspirean till vänster.

En absolut favorit är den vanliga, men så året-runt-tacksamma smällspirean, Physocarpus opulifolius. Vi har en sort som heter Diable D’or som har blad med en limegrön mitt vid utspringet – sedan blir de mörkröda. Den har just börjat få sina höstfärger och frågan är om inte alla blad trillar av när frosten kommer (den brukar hinna brinna ett tag). Tur att den också har fina vinterstjälkar, mörkbruna med strimmor.

Häcken sedd från gatan

Till och med den ännu glesa men efterlängtade häcken har fina färger i år. Gräset (gullbandgräs, Spartina pectinata) kommer åtminstone att stå kvar även efter de kalla nätterna. Det har börjat visa sin aggressiva sida och är svårt att rycka upp, men när det är så fint på hösten och står halva vintern, är det svårt att vilja göra sig av med det. Men till våren måste jag göra något…

Från trädgården syns inte häcken bakom alla höga perenner. Gullbandsgräset är det som det finns mest av. Det höga till vänster är Molinia Skyracer.





Hård

Vill man ha en vacker trädgård behöver man lära sig att vara hård. I alla fall om man med trädgård menar att man påverkar naturen på något sätt för att det ska bli just en trädgård och inte ”vad-det-råkar-bli-natur-område”.

Jag tycker att det är svårt att dra upp en fullt frisk växt bara för att den har hamnat fel i tillvaron. Det är lite lättare om man har någon man kan ge den till, så att man vet att växten kommer till ett gott hem, men konstigt nog vill inte alla ha de växter man försöker rädda på det sättet.

Till slut står man där och tvingas erkänna att antingen tar man död på växten eller så låter man trädgården sakta falla tillbaks till något helt annat än det man tänkt sig.

Vid det här laget har jag uppnått någon sorts halvhårdhet.

Sommarmyllret vid rundeln. De silvriga martornen, Eryngium giganteum, är i fel höjd. Ska de bort nu eller när de blommat klart?

Om växten går att flytta till ett bättre ställe så gör jag det – oftast så snart som möjligt. Jag tar växten med en rejäl jordklump och mumlar ”går-det-så-går-det” om och om igen, som ett mantra. Den här våta sommaren har varit en bra flyttsommar: man har ostraffat kunnat flytta växter lite när som, utan att behöva komma ihåg att vattna efteråt.

Gräs och ömma saker (dåligt härdiga) är jag lite mer försiktig med – de får vänta till våren (och måtte jag komma ihåg att få med allt på listan).

Vad gör man med saker som inte har någon bra plats att flytta till? Det är tungt, men om ingen vill ha dem måste man ju faktiskt slänga dem. En kompost känns lite bättre, då kommer de ju till någon nytta, men ändå. Tänk om de precis blommar och är fina i sig! Även om de inte alls passar ihop med det runt omkring. Då blir det genast svårare. Eller om de passar ganska bra, men har lite fel färg. Ska man ta bort den då genast, så att inte humlorna flyttar färgen till andra blommor så att kommande generationer blir alltmer fel för varje år?

Jag stålsätter mig och försöker komma ihåg vad det är jag vill uppnå, hur jag vill att det ska se ut sedan, när det är ”färdigt”. Jag tar växten i ett beslutsamt grepp och rycker upp den. Och så kanske någon annan i familjen kommer och undrar: varför – den som är så fin! Hur lätt är det då att förklara det abstrakta jag har inne i mitt huvud, rabatten så som den ska se ut sedan?

Ett annat läge uppstår när man ser att en växt inte trivs. När är det dags att ge upp? Inse att det inte bara är den här vintern som var kall utan att växten faktiskt aldrig kommer att bli riktigt fin? Fikonträdet finns i den här kategorin. Det fryser ned varje år. Ännu så länge tycker jag att den är fin ändå, men, men. Och hur ska man tänka kring persikoträdet som får vissnesjuka trots att det ska vara resistent (Persika ”Frost”). I år har det hämtat sig fint, fått massor av nya blad och rodnande frukter. Hibiskusen däremot stendog. Vilken jag är glad för (att den var så tydlig, menar jag). Vi har en mellanlandningsstation där jag krukar upp trötta saker för att de ska få en chans att visa vad de kan. Tar de sig inte då, blir det komposten.

Den lila temyntan (vid sidan om den röda dagliljan) är en drävgform som jag inte riktigt klarar att tycka om. Men den trivs. Vattnet i dammen fortfarande är klart - reningsverket fungerar.

      Ibland lyckas jag också slänga fullt friska växter. Och nu undrar jag vad jag ska göra med den fula rumphuggna temyntan, Monandra sp, som står och passar illa i dammrabatten…