Vem ska bestämma vad som är fint?

Jag håller just på att läsa ”Contemporary colour in the garden” av Andrew Wilson, som börjar med grundläggande färglära och fortsätter in på hur färger används i nutida trädgårdsdesign. En stor vikt läggs på konceptualism (heter det så på svenska?), dvs att bygga ett konstverk/trädgård på en idé, ett koncept. Designern utgår från något i omgivningarna, hos uppdragsgivaren eller ett eget infall och skapar en helhet kring detta.

Och detta har hjälpt mig att förstå vad det är jag stör mig på i både konceptträdgårdar och de mer traditionella formella trädgårdarna. Det är att de handlar om något statiskt och enkelt, men kanske framför allt styrande. Vad jag menar är att den som skapat trädgården pekar med hela handen: så här ska det vara, så här ska du gå och just det här vill jag berätta.

Trädgården Ulf Nordfjäll vann Chelsey med - visst, jag tycker också att den är fin men...

Titta på gångarna till exempel. De är stenlagda, ofta raka och tvingar en att gå i en viss riktning. Omgivna av växtlighet (eller så utgör växtligheten bara en liten inburad del av trädgården) som då måste studeras i det tempo som stigen anger. De flesta ”showgardens” är dessutom hopsatta av växtkombinationer som inte alls fungerar i verkligheten och som, när någon blommat över, får trädgården (konceptet) att falla samman. Konceptet är beroende av att allt är statiskt. Den välskrubbade väggarna/stolarna/trädecket skulle genast förlora charmen efter ett regnig sommarmånad eller två.

En trädgård av Christian Fournet. Kul skulptur, men hur skulle det vara att ha en egen?

Men det är nog pekandet som jag stör mig mest på. Visst kan det vara ett tjusigt konstverk om man har gjort en betongmur med ett fyrkantigt hål för växter och sedan belyser det så att det ser ut som ett akvarium på kvällen. Helt okej om man promenerar förbi en kväll på turistresan. Men eftersom hela idén med konceptualismen är att sätta ihop ett tydligt statement, så förstår man snabbt vad som menas och sedan då? Samma sak tråkar ut mig med formella trädgårdar med vintergröna häckar och focal points. De förklarar exakt vad du ska titta på och hur du ska närma dig trädgården. Man kan omedelbart identifiera hur mönstret ser ut (och genast också se alla ställen där växterna envisats med att bete sig asymmetriskt). Jag vet att vi är olika på den här punkten: det finns personer som tycker att det är vilsamt med minimalism eller formalitet. Men det passar inte mig.

En typisk formell trädgård med focal points - och vad gör man när man kommer fram til dem - vänder på klacken och går till nästa? Hur mycket märker man på vägen?

För min del handlar trädgård om förändring och möjligheter. Jag vill kunna välja vilka vägar jag ska ta, om jag ska gå in på en liten gång i rabatten eller betrakta den från sidan. Jag gillar när man kan göra olika saker, leka, jobba, vila sig eller promenera runt. När man kan välja att sitta i sol eller skugga, flera stycken tillsammans eller ensamt. Och även om jag gärna vill ha någon sorts symmetri som hjälper mig att ta in växternas komplexitet, så trivs jag bäst om den lämnar utrymme för en egen tolkning och framför allt om den varieras och nya mönster skapas under året. Och att den just nu, i den ovanliga värmen, byter skepnad varje dag och på ett för mig oförutsägbart sätt (trots all tid jag lagt på att planera och plantera).

Misstag

Det första man borde tänka på när man planerar en trädgård är hur den ska användas. Vi, liksom de flesta barnfamiljer, tyckte att vi behövde en gräsyta till allehanda lekar. Jag tycker sedan länge att gräsmattan är överreklamerad och brukar hävda att den har mycket kort tid när den fungerar för till exempel bollspel. Barnen behöver inte vara så jättestora innan ytan är för liten och de får hitta platser utanför tomten för att kunna spela ”på riktigt”. (Jag har föresten en utmärkt idé för hur man kan göra en lekgräsplan till en vacker del i en lite mer rektangulär trädgård. Tanken bygger på en vy från Kew Gardens (botanisk trädgård, London) där man ramar in ytan med träd och buskar så att man får något trevligt varje del av året och leker med perspektiv för att det ska se längre ut. Hör av dig om du är intresserad så kan jag lägga ut den här).

Vi har en fotbollsplan två hus bort och tänkte därför att det skulle räcka med en gräsmatta stor nog för ett kubbspel. Vi gjorde den största ovalen som fick plats i spetsen på trekanten. Ovalformen tolkas som en liggande cirkel (sedd från den bred sidan) och ser därför större ut. Här finns också det stora äppelklätterträdet med gungor, lagom träd till en hängmatts, och lite senare kom även studsmattan dit, längst ut på spetsen. Jättebra, tänkte vi och barnen protesterade inte.

En gulbladig Catalpa binoides står vid ingången

Jag planerade rabatter kring ovalen och här gjorde jag det första misstaget: jag tänkte mig att man läste av dem samtidigt. Typiskt skrivbordsmisstag. I verkligheten ser man aldrig hela ytan samtidigt, inte ens från huset eftersom den ena sidan ligger precis under fönstren.














De senaste kalla vintrarna har gått hårt bambun, även om den ännu lever

 

Det andra misstaget var att gräsmattan aldrig lyckades fungera som lekplan. Visst, det har spelats ett antal omgångar kubb (på mitt initiativ) och badmintonnätet användes flitigt flera dagar när det var nytt, men totalt sett var det inte många timmar. Barnen menade dels att gräsmattan var för ojämn, dels att äppelträdets störde. Det föll äpplen från mitten av sommaren ända fram till fallfrukten. Jag tror att det dessutom handlade om själva omgivningen. På baksidan (där gräsplanen är något mindre och även där ganska ojämn) har det lekts många fler timmar än jag hade anat att så pass stora tjejer skulle ha lust till. Där är det sol större delen av dagen, huset tornar inte upp sig så som det känns vid spetsen och rabatterna är vänligt öppna. Vid spetsen är det mer skugga, gator på två sidor, mer instängt utan att vara skyddat.

Finast har primulorna varit, uppdragna från frön köpta på Barnhaven primroses (rekommenderas starkt).

Studsmattan har använts i perioder, mest av den minsta och hennes kompisar. En sommar hade vi tak av tyg, som ett lusthus, och då hängde även de större där ett tag. Men totalt sett tycker jag nog att studsmattor ger väldigt lite tillbaka med tanke på hur mycket plats de tar och hur fula de är. Förra året hoppade de inte alls och vi hade tänkt göra oss av med den, men nu har den plötsligt blivit poppis igen. Precis när vi hade hoppats att de nya fågelholkarna vid sidan om skulle fyllas av myggätande småfåglar! Så den får vara kvar i sommar också.

Stigen går vidare mot baksidan

Problemet med planteringarna var uppenbar när man gick trädgårdspromenad. Man började i andra änden av trädgården och såg sig omkring, och när man sedan kom till ovalen gick det snabbt och ibland gick man inte ens hela vägen runt. Vi hade alltså en stor bit av trädgården där bara äppleträdet och studsmattan användes.

Då gällde det att ha något som var tillräckligt kul för att man skulle gå hit även om det var mörkare, något som kunde få vara litet eftersom vi hoppas en gång få en frodig vägg mot gatorna. Vi behövde distraheras från känslan av att huset lutar sig över en genom något som oemotståndligt drar blickarna till sig.

Svaret blev en damm.

(Mer om den senare)

Tulpantid

I den plötsliga våren kommer tulpanerna också till oss (som alltid ett par veckor efter resten av Ängelholm). I den här trädgården har det satts många tulpaner genom åren; varje gång vi gräver runt i jorden kommer det upp nya följande år. Hittills har det mest kommit gammeldags röda tulpaner, men också ett gäng vita och gula liljeblommande tulpaner och ett par vackert mörklila.

Trots att jorden är lerig och tung verkar den passa bra för tulpaner, medan till och med enkla lökar som Allium Purple sensation bara försvinner. Jag satte Blue Parrot, blå papegojtulpan, för tre år sedan och den förökar sig, trots att den ofta anses som en ettåring.



Blue parrot med aklejor, gulbladig foderlosta, förgärmigej och allium purple sensation (innan lökarna gav upp).



En favorit som verkligen förökar sig snabbt är (tror jag) Tulipa General de wet, en darwinhybrid. Första året kom det upp gula tulpaner och jag blev mycket irriterad på mig själv. Varför hade jag satt en massa gula tulpaner? (Jag tycker visserligen att gammeldags gula tulpaner kan vara fina i rätt sammanhang, men det var inte det som var meningen just här.) Sedan började de få en röd kant och efter någon vecka var de vackert rodnande i orange.

Jag satte tio av dessa för fyra år sedan - och det finns ett gäng till utanför bilden.

Tulpaner är ofta svåra att få rätt på bilder. Shirley beskrivs som en vit tulpan med lila kant. Jättefint, tänkte jag som skulle prova vita och lila allium på ett nytt mer väldränerat ställe. Och så kom det upp blommor som hade en illrosa kant och snart var hela kronbladen rosa. Shirley hör till dem som rekommenderas som mer långlivade av Stefan Nordlund på hans utmärkta hemsida. På hans bild ser de dessutom ut precis som jag hade hoppats, så jag kanske fick fel sort? Resten av familjen tyckte att de var bra som de var, så de fick stanna kvar och i år är de dubbelt så många (de blommade första gången förra året).

Alla tulpanerna på bilden i Shirely, de ljusare har öppnat sig lite senare. Förra året blev de 20 cm högre och helt rosa när de växt färdigt.

Jag vill åt fler långlivade tulpaner och i år tänker jag sätta Abu Hassan (mörkröd med gul kant), Coleur cardinal eller Jan reus (båda mycket mörkt röda), Orangezon (orange), Arabian mystery (lila med vit kant) Maytime (rosa liljetulpan) eller kanske Alladin (röd liljetulpan) och varför inte någon gul som liljetulpanen West point? Alla dessa är beskrivna som långlivade på olika hemsidor – jag ska berätta hur det går och tar gärna emot tips på andra sorter som stannar kvar och blir fler!



Tulipa whittallii i en grusrabatt (bakom är en variegerad palmlilja, Yucca filamentosa).



Bland botaniska tulpaner är det lite olika hur de trivs här, men mina absoluta favoriter, Tulipa whittallii, förökar sig långsamt.