Vägen genom trädgården

Vi fortsätter resan genom trädgården via gångarna (se även förra inlägget och Julie Moir Messervy). De leder till de olika slutpunkterna och på vägen kan man göra olika val. Hur man konstruerar en gång påverkar både takt och vad man gör på vägen. En bredare gång med slät yta tillåter att man går i bredd och att man kan röra sig fort. Gångarna på framsidan är sådana, där ska man snabbt kunna ta sig till soptunnor eller cykelstället. 

Gången på framsidan har samma bredd även åt trädgårdshållet, mot pergolan. Detta skapar en enhetlig känsla på framsidan. Samtidigt finns där en schackrutig rabatt som kan få en att stanna upp och en sittplats som visar att man kan stanna en stund redan här, om man vill.

Runt dammen kan man välja den lite äventyrligare gången där man går på egen hand. Där är det smalt och dammens strand når ända fram. Framåt sommaren är det dessutom uppvuxet och man får delvis bana sig fram mellan växterna. Vill man röra sig snabbare går man på den stenlagda sidan och vill man ha en utmaning provar man trampstenarna.

Mitt på baksidan finns gräsmattan som avslutas i gräsgången som går till rundeln. Detta är en lättpromenerad gång, men används mest av personer som är nyfikna på vad som händer i det växtliga hörnet. Väl där kan man välja äppleträdsgången, som med sina enstaka plattor för en väldigt nära växterna – speciellt framåt sensommaren då gången knappt syns.

 Vill man ha en lite snabbare väg går man till rundeln. Rabatterna på utsidan av rundeln byter karaktär under varvet och för den växtintresserade är detta ett sätt att studera detaljerna.

Kommer man från terrassen ut i trädgården kan man välja olika håll. Man kan gå till någon av uteplatserna, grönsakslandet, växthuset eller undersöka de delar av trädgården som inte riktigt syns; växthörnet med rundeln eller dammen. 

Gången mot dammen är ett trädgårdsinslag i sig. Förut var detta en knepig plats – tomten är trekantig och just här är trädgården som smalast (om man räknar bort framsidan) och vägen nära huset. Jag ville behålla fokus inne i vår trädgård och det behövdes då något som var tillräckligt distraherande för att man inte skulle fästa blicken utåt. Gången är i ljus sten, ringlar sig, och döljer delvis det som kommer sedan – blir du nyfiken?

Början på resan

Julie Moir Messervy är en landskapsarkitekt som har en ovanligt filosofisk inställning till hur man kan lära sig om och utforma trädgårdar (se t ex ”Gardens by Design” av Noel Kingsbury). En av hennes idéer är att man kan se trädgården som en resa. ”The Journey” är en metafor som hjälper en att skapa en intressant helhet från olika delar av en utemiljö. Hon tar upp tre nyckelaspekter av resan: början/slutet, hastigheten och de val man kan göra på vägen. Man kan tänka sig att en person som kommer på besök upplever trädgården ungefär som en resa, man tar sig igenom trädgården på något sätt oavsett om man går runt eller bara tittar på den. Genom att tänka på trädgården som en resa kan man vara med och påverka hur trädgården läses av besökaren.

En kruka vid trappan där allt kan börja

Ta början/ slutet, till exempel. Finns det sådana punkter? Och vilka är de? Kanske finns det flera olika ställen man kan börja, beroende på om man kommer inifrån huset eller från gatan. Viket intryck vill du att besökaren ska få? Vilka frågor eller vilken nyfikenhet vill du väcka?

Tidig vår är det mest färg från de små
påskäggen i prydnadsapeln.
Buxbomen och krukorna markerar
huvudingången, men nog dras ögat
till pergolan?

 Hos oss är framsidan en av startpunkterna. Den består av en gång framför huset med rabatter på sidorna och har flera funktioner. Det är en transportsträcka till garaget/cykelförrådet, till soptunnorna/komposten och till brevlådan. Där finns också den kortaste vägen från trottoaren till trappan framför huvudingången; en mer formell inramning kantad av en låg buxbomhäck. Trappan har en Magnolia stellata på vardera sidan. Vi har planeterat flera karaktärsstarka småträd för att ha något av intresse vid varje tid på året och som ett löfte om vad som kan finnas bakom huset.

Sommar

Höst

För att komma vidare från framsidan måste man antingen ta vägen genom dörren i muren eller genom pergolan som finns vid slutet av huset. Medan dörren fanns där när vi kom, så är pergolan ett medvetet tillskott just för att skapa skillnad mellan startpunkten och resten av trädgården. Den är en markering att här börjar det mer privata – även om vi ännu inte har insynsskydd runt hela.

Dörren med kompassrosen leder in till trädgården

Jag återkommer med en fortsatt vandring…

Än blommar det...

En mulen dag i november tittar jag ut genom fönstret bort mot hörnet. Eftersom hösten varit ovanligt varm så har sydbokens blad just börjat bli gula. De blå astrarna bakom, Aster leavis och till höger A. cordifolius, brukar blomma en bra bit in i november och är då fina mot de gulorange småbladen, men i år kommer de nog ta slut innan boken blir riktigt gul. Som tur är har stormen Simone inte totaldemolerat gräsen. Lite tilltufsade är de, men får vi inte fler stormar så kommer de att vara trevliga många veckor till.

Calamagrostis brachytricha, diamantgräs, är ett av mina absoluta favoriter. Blomställningarna är som glesa ekorrsvansar, det oemotståndligt att ta på dem när det är torrt ute. De börjar grågrönt för att sedan bli gula och till sist beige  När de är fuktiga efter regn eller dagg och solen lyser igenom förstår man var namnet kommer ifrån, även om man måste vara bra rik för att ha ett sådant överflöd av diamanter. Det sår sig mycket försiktigt och växer till sig i lagom takt. Inte är det speciellt kinkigt när det gäller växtplats: våra klarar sig bra både i halvskugga och i sol.

De japanska gräsen, Miscanthus sp. är mer som fundament och måste hackas ned (typ) framåt våren. De växer betydligt snabbare och man får hålla ett öga på dem om man inte vill att de ska ta över.

Den bronsfärgade krysantemumen tillsammans med sparris, humle och astrar

Jag är svag för de olika små chrysanthemum som kan hinna blomma så här års. Vi har vita, rosa och en underbar bronsfärgad sort. Jag lyckades ta död på Chrysanthemum ’Nantyderry Sunshine’, antagligen genom för mycket konkurrens från andra växter. Jag tänker skaffa nya och placera på sydsidan av hemlockgranen så att de skyddas mot frosten tillräckligt länge för att kunna blomma. 

Den sista blå rosen (Rhapsody in blue), astrantia, Eupatorium rugosum och den småblommiga Aster cordifolius 

En bäck av lungört

Inspirerad av Adrian Bloom har jag planterat en bäck av silverfärgad lungört under hemlockgranen. De man hittar i hans trädgård är givetvis mästerligt välmående och har fått en inramning som är anpassad till idén. Trots det tycker jag det är en sorts plantering som kan göra sig bra i en mindre trädgård och även om idén är stulen så är den inte så vanlig att den har hunnit bli tråkig. Tanken är att vår bäck ska knyta ihop rundeln och den stora gräsmattan, som om de var vattenytor. 

I framkanten ser man Succisa pratensis som klarar sig bra på lerjord
till skillnad från andra väddar.

Jag valde lungörten eftersom den är en perenn som ser bra ut stora delar av året och som trivs – och sår sig – i hela trädgården. Nu är det ganska torrt under hemlockgranen på sydsidan, och det har funnits dagar när lungörten har sett riktigt ledsen ut, men den har hämtat sig så fort det kommer lite vatten.

Bäcken på hösten i motljus

Den som sår sig mest är den prickiga lungörten, som inte alls är lika distinkt och knappt skulle synas på skuggsidan. Den tar jag oftast bort, utom ett par bestånd med rosa lungört borta vid äppleträdet.

Bäcken i morgonljus. Gräset i framkanten är Achnatherum brachytrichum eller Calamagrostis arundinacea var. brachytricha.

Bäcken är inte riktigt klar än. Jag vill fylla på så att det bli tydligare och när den blommar så ser man att plantorna är frösådda: vissa har mycket mörkt blå färg andra mer rosa. Jag vill helst att alla ska ha samma färg.

Första våren efter att bäcken planterats. Plantorna är fortfarande små men men ser att blommorna är blå helt utan rosa inslag.

Man kommer inte heller ifrån att den växer lite klent på sydsidan. Det är inte konstigt eftersom det egentligen är en skuggväxt. Kanske kan jag sätta en del skyddande perenner på sydsidan? Jag har i vilket fall tänkt fylla på med solbrud, Helenium, där. Det finns en del Helenium kring rundeln, men de har lite svårt att klara sig i konkurrensen med astrar och gräs. Här under hemlockgranen borde solbruden klara sig bra, den tål en hel del torka. Jag har inte riktigt koll på hur hög den är under sommarhettan, jag tänker inte så mycket på den då (den blommar på sensommar-höst ) men lite skydd borde den kunna ge.

Rent vatten

Dags för en rapport om vårt ekologiska dammreningssystem! Som jag beskrivit tidigare så renar vi vattnet genom att låta det passera en stenkista med näringskrävande växter. Nu har det gått drygt två år sedan vi gjorde dammen som är inne på sin tredje höst, så hur har det gått?

När vattnet är klart syns botten så man får fundera på hur man vill att en ska vara

Vattnet är klart för det mesta. Så här års har det en period där det är lite brunt. Det faller mycket löv och växterna/bakterierna i stenkistan växter inte så snabbt. Färgen avtar under vintern för att försvinna helt när tillväxten kommer igång på våren. Vi fiskar upp en del av löven, men inte allt. Enligt Pond conservation's hemsida så är det viktigt för bottenfaunan att det finns en del löv. Vi använder bara regnvatten till dammen, för att det ska vara näringsfattigt.

Nu när det är mer växter i dammen har vi också blivit av med myggproblemet vi hade första året. Förra året var det fortfarande mängder av mygglarver på kanterna, men i år har vi massor av ryggsimmare och knappt några mygg alls. Vi satte upp både fågel och fladdermusholkar vid dammen, men jag vet inte om de har haft någon större effekt. Fågelholken bebos under en ganska kort tid och några fladdermöss har vi inte haft.

Gången till dammen i augusti

När man har ett näringsfattigt vatten så får man prova sig fram när det gäller växterna. Sjöranunkeln Ranunculus lingua trivs bra liksom svaltingen, Alisma plantago-aquatica som sår sig överallt i dammen. De ska egentligen ha mer näringsrika vatten, så jag undrar hur mycket näring där är, trots att vi har bara grus och regnvatten. Näckrosen som egentligen vill ha ännu mer näring har inte blommat. I våras gav jag den gödning som jag tryckte ned i leran i planteringspåsen. Vi har haft tre växter som varit planterade i planteringspåsar. De andra växterna har jag först sköljt av jorden och sedan satt dem direkt i gruset (också detta enligt råd från Pond Conservation).

I augusti fick vi grönslick i dammen, med en koncentration kring näckrosen och jag blev rädd för att det läcker ut näring, eftersom grönslick är näringskrävande. Så nu vet jag inte om näckrosen ska få någon näring nästa år. De andra växterna var inga favoriter så jag bara plockade upp dem och deras jord. Jag tror att jag har fått bort all grönslick, men vi får väl se hur det blir nästa år. Kanske behöver vi ha något mer snabbväxande i stenkistan för att bli av med mer näring. Det kan också vara så att vattnet cirkulerar lite för fort så att bakterierna på stenarna inte hinner ta upp all näring. Vi har satt pumpen på 135 l /h, men enligt Erik Kilk's beräkningar så borde det nog vara ungefär hälften, speciellt när det är lite vatten som det blev under de varma veckorna i augusti.

Trots detta tycker jag att reningen fungerar bra – vattnet är kristallklart större delen av året då man är ute. Det är dessutom mycket billigare att köpa en pump som klarar max 135 l än den på 3000 l som vi blev rekommenderade av dammförsäljaren! För att inte tala om att den låter mindre och är billigare i drift. Och det känns bra att inte hålla i olika kemikalier för att försöka få ordning på vattnet, något som tycks vara standard i många dammsystem.

Växthus!

Sent på semestern blev det äntligen av att vi byggde vårt växthus! Det har legat på ritbordet sedan vi flyttade hit får sju år sedan. Stommen består av fönster räddade från en rivning i Lund. Jag hade turen att komma förbi just som de börjat riva och medan jag stod och tittade längtansfullt efter de stora fönstren såg jag till min glädje en av våra kompisar komma förbi. Hon jobbade just då med markanläggning och kände killarna som hade hand om rivningen. Killarna gick med på att spara fönstren förutsatt att vi kom och hämtade dem samma eftermiddag. Än en gång fick jag förbanna mig själv för att vi inte hade dragkrok på bilen. Jag lyckades dock få tag på en annan kompis som både hade dragkrok och kunde tänka sig att hjälpa mig med hela processen; från att hyra släp, köra in till stan och bära ut de astunga fönstren till att leverera dem hemma i Dalby (där vi bodde då). Vi har därför döpt växthuset till Roger för att hedra hans insats :-)

Växten i framkanten är en Clerodendron trichtomum, frilandsclerodendron, som faktiskt har klarat de två sista hårda vintrarna.

Vi nöjde oss med en grund av lecablock som ligger på en bas av 0-40. Vi använde det till vårt lusthus i Dalby och det fungerade bra. I och med att stommen är av trä så gör det inte så mycket om det blir lite sättningar i marken.

Det tog tre dagar att bygga den nedre stommen och skruva fast fönstren. Det är inget finsnickeri – vi har använt vinkeljärn överallt och dessutom varit tvungna att anpassa ritningen efterhand. Fönstren från rivningshuset i Lund är gissningsvis från tjugotalet och hade två omgångar av enkla bågar. De yttre sitter kvar i sina karmar och går att öppna, medan de inre har fästs direkt i stommen.

Vi hittade dörrar på Kullabygdens byggnadsvård, och jag spenderade någon glad timme eller två åt att lossa gångjärnen för att kunna sätta dit nya (begagnade). Från början var det två högerdörrar som hade ganska små gångjärn som inte passade till någon hanne jag kunde hitta. Sedan vet jag inte hur lång tid jag ägnade åt att försöka få dem på perfekt plats i dörrkarmen vi gjort. Tyvärr är det svårt att få tag på riktigt raka tryckimpregnerade brädor och den ena sidan var vriden och jag blev inte riktigt nöjd med den sidan. Nu när det har blivit lite kallare har den rätat upp sig och det ser bra ut - hur det kommer att se ut i vinter vet jag inte.

När vi kom till taket tyckte han-som-lagar-maten att vi skulle sätta ett snedtak som lutade mot garageväggen, men jag protesterade. Jag ville ha ett sadeltak med samma lutning som garagetaket istället. Då tyckte han-som-lagar-maten att det fick jag och barnen ordna. Hans semester var dessutom slut.

Jag håller fast den bärande bjälken medan tvåan skruvar.

Som tur är så är barnen vana brädgårdsbesökare och snart hade vi virke hemma. Ettan och jag gjorde mätningar och beräkningar. Tvåan svingade både sticksåg och skruvdragare med förtjusning och snart hade vi takstolarna på plats. Det var klurigare med taket. De första skruvarna gick väl bra, men allteftersom vi fick bitarna på plats blev det svårare att nå. Dessutom var skruvdragaren för vek, så vi fick använda den betydligt tyngre borrmaskinen. Trean, som är lättast i förhållande till sin styrka, fick lägga sig på garagetaket och fick i ett par skruvar till. De sista skruvarna kom vi åt genom att placera en masonitskiva på taket, en person stod på en stege som hindrade skivan från att glida ned, en fick hålla koll på en repstege som vi fäst med remmar från andra sidan taket (för att man skulle kunna ta sig fram på masonitskivan) och sedan fick trean klättra upp på en stege som ställdes vid sidan om skivan. Taket bågnade lite under hennes tyngd, men inte värre än att vi känner oss trygga inför vinterns snöfall.

Trean fäster takplast medan jag ger en helt överflödig muntlig guidning. Mest står jag och - lika överflödigt - oroar mig för att hon ska trilla ned. 

Trean fick också fästa taknocken när vi kom så långt. På framsidan har vi satt plexiglas. Tanken är att vi ska fästa spröjs från de runda fönstren ut mot sidorna (som en sol), men så långt har vi inte kommit. Vi valde en halvtransparent plast till taket och det bekymrar mig lite. Kommer det att bli tillräckligt med ljus för växterna? Samtidigt har vi använt samma plast till vår uteplats och där under trivs växter jättebra. Jag och ettan spenderade lång tid i byggaffären med att välja och kom till slut fram till att den mörka är mycket behagligare för människor och ser snyggare ut utifrån (mindre blänk). Dessutom brukar man ju vitmåla växthus när solen är för stark. Men, som sagt, jag misstänker att det egentligen är lite för mörkt både på vårkanten och sent på hösten. Skulle det vara för mörkt kan man ju alltid ha tilläggsbeslysning och eftersom vi gillar att sitta där så är människoanpassningen viktig den också.

Bild tagen från den andra stolen. Till våren ska vi ha en rabatt längs fönstret längst bak. 

Växthuset är byggt runt våra tomatplantor vilket innebär att vi genast fik en ombonad känsla. Golvet består av gamla cementplattor från tomten. Meningen är att vi ska lägga en rad till när säsongen är slut och ha lite mer rabatt vid sidan om dörrarna. Redan nu finns det plats för ett litet bord och ett par stolar och vi har suttit där många kvällar i höst. Nu börjar det bli väl kallt, men en solig dag blir det fortfarande varmt nog för en fika på eftermiddagen.

Färgernas tid är här

Hösten är den färgrikaste tiden i trädgården de flesta år, men i år har vädret varit så gott som perfekt för att skapa hela paletten av färger. Vi har haft kalla nätter och varma dagar, vilket gör att de röda pigmenten kommer till sin rätt. Dessutom har det blåst ovanligt lite, så löven har suttit kvar länge. 

De gula perennerna till vänster är Darmera palmata ,sköldbräken,. Till smörgula bladen till höger är en hosta.

Det första trädet  som får färg är den japanska skenkamelian, Stuartia psedocamelia,(till höger i bilden) som i år blommade i två veckor, vilket var en glad överraskning efter förra årets tvådagarsprestation. 

Man kan ana varför den heter skenkamelia; så här såg den ut i somras.

Vid sidan om skenkamelian står tre Sorbus alnifolia, körsbärsoxel. Jag såg dem för första gången i Lunds botaniska trädgård då bladen lyste orange mellan lövverket från andra träd. Jag blev helt betagen och försökte dra upp några från frön – men misslyckades. Sedan dess har jag hittat dem på Linders plantskola och planterade dem här för snart sex år sedan. Man kan inte påstå att de växer speciellt snabbt och ännu har de inte blommat. Förra året såg jag på håll ett fantastiskt träd i Alnarpsparken: det var som en sky av röda bär som formade konturerna av trädet. Så glad jag blev när jag läste att detta också var en Sorbus alnifolia! 

Bild på bär (Sorbus alnifolia)  från bloggen Thegardenerseye.

Nu längtar jag verkligen efter att de ska blomma (vita typiska rönnblommor i lösa kvastar) och få bär. Dessutom har det en trevlig lite spräcklig bark när det har blivit lite större, så det är verkligen ett hela-året-träd (sägs klara zon 3). 

Miscanthusgräs i motljus

Gräsgången mot rundeln

Gräsen är viktiga i trädgården från sensommar ända till de klipps ned på våren.

Än blommar astrarna. En klar favorit är Aster laevis Calliope, med mörka stammar och massor av lila blommor, här tillsammans med humlekottar - nu är jag glad att jag inte rensade bort humlen som jag tänkte i somras.

En annan glädjekälla är den intensivt blå Ceratostigma plumbaginoides, som har övervintrat trots kylan. Jag hoppas att jag till sist har hittat ett ställe där den kan bli marktäckare och fylla ut kring glaspärlebusken Callicarpa bodineri "Profusion". Den står precis vid huset, mycket väldränerat och torrt på vintern.