Ogräs

Jag har gått igenom många faser när det gäller ogräs. I början var jag mest bekymrad och letade litteratur om ogräs. Jag läste någonstans att för varje ogräs man missade fick man sju år av avkomlingar och drabbades av kontinuerligt dåligt samvete och bekymmer: hur kände man ens igen alla ogräs?

Medan trädgården fylldes av planterade växter blev det allt mindre jordyta för ogräs och jag började slappna av. Min strategi blev förenklad: jag rensade på våren och bredde ut barkmull, rensade igenom trädgården till midsommar och sedan en gång under hösten. De första åren hade jag små korgar här och var så att man kunde släppa ned ogräs som man hittade när man vandrade runt. Men det har jag gett upp: de behöver tömmas för att inte bli läskiga.

Den förenklade strategin fungerar bra, men kräver tätt planterade rabatter och ett visst mått av tolerans. Grönsakslandet och nyanlagda rabatter med mycket bar jord behöver mer rensning.

Sammantaget lägger jag alltså ganska lite tid på rensning, men istället har jag börjat använda mig av ogräs i rabatterna. Tja, det där med ogräs är en definitionsfråga (alla växter som är på fel plats). Det finns ett par växter jag som jag tillåter att frodas som jag sedan tar bort när de har blommat. Det innebär visserligen att de hinner slänga iväg en del frön till andra delar av trädgården (på fel ställe=ogräs), men jag inbillar mig att om de inte funnits där så hade någon annan sorts ogräs stått där istället.

Vårtöreln är i bortre änden av bilden.

Det börjat på våren när vårtöreln, Euphorbia cyparissias blommar. Den lyser verkligen upp hörnet vid rundeln, äve om det inte riktigt syns på bilden. Att ta bort den är riktigt jobbigt eftersom man måste ha skydd (växtsaften är irriterande), och den kryper runt överallt och är svår att komma åt. Men till och med i våras då jag svettades i mina långärmade kläder (det var faktiskt riktigt soligt en vecka J) tyckte jag att det var värt de sex veckorna av blomning. Dessutom har jag inte så mycket val. Detta är ett ogräs man ska vara försiktigt med – väl inne är den nästan omöjlig att få bort.

Förgätmigej är också en växt som sprider sig överallt och som sedan behöver plockas bort när den är ful och ganska obehaglig att hantera (den rivs). Å andra sidan är den lätt att dra upp om man bara hittar roten så att man får en hel famn.

Vallmon blommor i flera veckor i innan det blir  för många frökapslar (då de rensas bort).

I år har den gula engelska vallmon Meconopsis cambrica fått blomma vid uteplatsen. Det blev en härlig explosion av gult tillsammans med ginsten. Vi har låtit den fara runt i trädgården en del – den lyser upp i en ganska blå tid (jag menar inte sorgsen utan färgen blå). Vallmon är lite svårare att dra upp än förgätmigej men har ett friskt grönt bladverk, så vill man ha den som marktäckare kan man klippa ned den istället (den är en kortlivad perenn).

Numera har vi gett upp Phormium, med  rödfibblan (den är orange på bilden) är kvar.

Sedan kommer rödfibblan, Pilosella aurantiaca, i grusrabatten. Den var vacker tillsammans med den brunbladiga Phormium som vi hade tidigare (den första hade överlevt 4 vintrar i Dalby, men klarade sig inte mer än en vinter här). Rödfibblan är mycket lätt att dra upp. Den finns på många ställen i trädgården (det var så redan när vi kom) och där tar jag bort den. Samtidigt täcker den marken bra, så är på det sättet ett trevligt ogräs: det kommer inget annat just där, förrän man tar bort den.

De röda stjälkarna gör hörnet mer intressant så här års.

Jag tog in skogsskräppa (Rumex sanguineus) och planterade i hörnet, nära flikrabarbern (Rheum palmatum 'atrosanguineum' som har röda undersidor på bladen). Syran har riktigt röda stjälkar och vissa år blir även blommorna röda. Den sprider sig mycket så det gäller att klippa av blomställningarna så fort man tycker att fröna ser ut som de vill iväg.

Vildmorotens blommor ser nästan ut att flyga i luften.

Vildmorot, Daucus carota, är en annan favorit jag har planterat in, denna gång på framsidan. Jag älskar hur den knyter ihop sina fröställningar till bollar. Jag tvingar mig att klippa bort en del av fröställningarna, men en hel del får vara kvar för att göra nästa generation (de är tvååringar).

Precis vilka växter som beter sig som ogräs – sprider sig hejdlöst – beror på vilken trädgård (jord, klimat...) man har. Och hur bra de kan kontrolleras varierar också mellan arterna. Men man kan ha mycket roligt så länge de inte kryper runt med rötterna. De som gör det behöver man fundera över ett par gånger innan man släpper in, eftersom det inte finns mycket utrymme för att ångra sig sedan.

En ny pergola

I söndags gjorde vi äntligen pergolan som jag längtat efter i mer än ett år! Orsaken att det har tagit en sådan tid är att vi först behövde göra gången (den gjordes förra sommaren) och sedan kom översvämningen i källaren (stopp för alla trädgårdsprojekt i andäktig väntan - skulle hela trädgården behöva grävas upp?), men det som kanske mest har stoppat mig har varit tanken att hantera de 12 armenringsjärnen som är 6 m långa (10mm i diameter). Jag har lekt med tanken att böja dem på brädgården tillsamman med någon av våra äldsta. Han-som-lagar-maten har nackdelen att vara man och kan därför inte tillåta sig att göra bort sig på brädgården. Två kvinnor däremot, blir genast hjältar som alla vill hjälpa.

Men det har känts lite svårt och i söndags åkte jag med han-som-lagar-maten för att lasta dem oböjda på bilen. Det var tungt (järn väger!) och det svajade både fram och bak. Vi fick en gammal bräda som vi stadgade dem med på takräcket, men det var skönt att vi inte har så långt hem – och att han-som-lagar-maten körde. Och inte en skråma på lacken (jag hade varit rädd för att skapa spagettimärken längs med hela motorhuven).

Han-som-lagar-maten håller emot medan jag går runt däcket med järnet.

Att böja dem gick bra. Vi använde ett bildäck och böjde först mitt på, sedan la vi det lite vid sidan om mitten och böjde igen, och till sist på andra sidan.

Här håller jag fast bågen vid sidan om mitten medan han-som-lagar-maten böjer ändarna i kors.

Bågarna (ca 1 meter breda) blev mer eleganta allteftersom vi lärde oss.  Att de var lite buckliga i början gör inte så mycket i den sorts konstruktion som vi var ute efter. Sist böjde vi tre tjockare järn (12mm) till ett annat projekt. Det var förvånansvärt mycket svårare och de blev buckligare. Det var lite synd – de kommer att synas på ett annat sätt än pergolan, men å andra sidan ska de väl täckas med växter ganska snart J.

Armeringsnäten har vi tryckt ned i gräsmattan så att det blir lättare att trä in järnen.

De böjda järnen trädde vi in i armeringsnät. Han-som-lagar-maten fick en smäll på näsan och blodet forsade (såg som tur var värre ut än det var) och blev avbytt av 1:an. Vi gjorde tre sektioner som 2:an och jag släpade bort till gången och reste. Med gemensamma krafter tryckte vi ned järnen ca en halvmeter i jorden. Armeringsjärnen "flätade" vi ihop så att de stagar upp varandra.

Vi gjorde först ett hål i marken med ett smalt järnspett, och tryckte sedan ned ändarna i jorden.

Nästa dag hade jag ont i en massa muskler som jag inte visste att jag hade. Både att hålla emot och att böja på järnen var slitigt, och när man tryckte ned dem i marken använde man alla magmusklerna. Till min lättnad var inte de andra drabbade så mycket - de bytte ju av varandra. Jag bestämmer det mesta i trädgården och får genast dåligt samvete när någon av de andra får ont för att jag har hittat på något konstigt projekt. Å andra sidan var det flera av han-som-lagar-matens kollegor som undrade vad han hade gjort för att få småsåren på näsan...

Så här blev det när den var klar. Den syns mycket mindre än jag föreställt mig.

Redan för två år sedan planterade jag blåregnet,  (i väntan på någon sorts pergola/spaljé). Nu har det fått sällskap av Clematis montana ”Fragrant spring”. Vi hade den i Dalby, och om jag kommer ihåg rätt så är den något mindre starkväxande än arten. Som namnet antyder så doftar den ljuvligt. När vi flyttade hit fanns det en annan montana som vi var tvungna att ta bort när vi byggde till. Från taket på den dåvarande terrassen hängde tunna grenar med blommor, som girlanger. Det var väldigt vackert och något jag ska försöka återskapa när den nya montanan blivit stor nog.

Clematis montana Fragrant spring i vår trädgård i Dalby.

Vi har flera Austinrosor här, men jag har inte fått dem att växa på ordentligt (utom ”Crown Princess Margareta” som står mot en varm vägg). Vid pergolan står en ”The ingenious Mr Fairchild” sedan två år, men den är inte mer än knähög (ska nu flyttas). Jag tycker rosor är lite förvirrande – det finns så många. När jag kom till Cedergrens plantskola igår bad jag kvinnan som jobbar där om råd: jag ville ha en ros som var frisk, ganska storblommig, gärna remonterande och med god doft. Inte så lite krav för en klätterros i Sverige, men jag kom hem med en ”Mme Alfred Carrière” som kanske uppfyller kraven (vi får se). Den lär bli krämvit när den står soligt, vilket kanske inte var det jag hade tänkt mig, men den verkar vara stark och har dessutom få taggar vilket är ett enormt plus när det gäller rosor man vill ha på en pergola. Vad jag förstår så växer den kraftigt från basen, och det gör att man kan beskära den rejält om den blir för tung.

Jag vet inte hur mycket pergolan kommer att kunna bära, men satsar på att se till att blåregnet har en tjock huvudstam utanför pergolan (genom att hålla den upprätt tills stammen har vuxit till sig). Jag inbillar mig att både mängden järn och deras spännkraft (fjädringen) kommer att göra den hållbarare än den ser ut.

På sensommaren ska det blomma två Clematis viticella (en lila urnformad och Gravetye Beauty, vinröd). Dem har jag planterat bredvid varandra så att man kan låta dem trassla in sig. Det finns faktiskt en plats kvar vid pergolan, till något litet. Kanske en vårblommande Clematis?

Dammen

Äntligen fick jag en ursäkt att göra en damm! Det var vinter när vi började planera och jag pratade med vart och ett av barnen för att kolla att det var OK att vi tog deras lekgräsmatta till en damm. Till att börja med fanns det (givetvis) önskemål om att man skulle kunna bada i dammen men jag lyckades reducera det till fotplask. Det byggs pooler på löpande band i kvarteren runt omkring, men de verkar inte användas mer än ett par dagar per år. Jag lyckades övertyga även 4:en (yngst) om att det inte är så kul med ett par kubikmeter vatten när man har havet en kvarts cykelväg bort.

Nästa steg var att fördjupa sig litteraturen kring naturliga dammar. I the Garden (tidning från Royal Hortucultural Society) har det varit en hel rad av artiklar om hur bra dammar är för djurlivet, förutsatt att de är konstruerade på rätt sätt. Där har också beskrivits ”swimming-ponds” som är naturligt renade simdammar, där växter och bakterier tar hand om den näring som algerna vill åt.

Vi tog oss till en plantskola för att få koll på dammduk och pumpar. När de fick reda på att vi skulle ha ungefär tre kubik vatten föreslog de en pump som cirkulerade 12000 l per timme (för att vara på säkra sidan) och att vi kontrollerade exakt hur mycket vatten vi hällde i för att sedan kunna tillsätta olika kemikalier när det blev ”obalans” i dammen. Broschyren från pumpproducenten hade rubriken: ”Välkommen till din nya hobby!”.

Nej, det var inte så vi hade tänkt. Vi behöver inte någon ny hobby, vi har fullt upp som det är, tack. Dessutom lät det inte speciellt ekologiskt, ekonomiskt (pumparna måste ju gå för jämnan) eller trevligt (de brummar på rätt bra, de där stora pumparna och behöver ligga ganska djupt för att inte höras).

Dammens ovala form fick vi med hjälp av två cirklar mätta från bambupinnarna. Extrabiten ska bli våtbädd.

Vi hittade en hemsida av Erik Kilk (USA) som hade gjort ordning sin pool till en naturligt renad damm, och den fungerar så bra att han kan ha ett gäng fiskar i den. En fd kollega som sysslade med toxikologi i vattensystem och som har full koll på hur vatten-ekosystem fungerar har varnat mig för fiskar. I små dammar äter fiskarna upp alla zoopplankton. Och zooplankton är de som äter upp växtplankton ("grönt vatten"), så utan dem får man snabbt algproblem. Dessutom göder fisken vattnet och även det gynnar alger och växtplankton. Därför var det extra intressant att Erik Kilk lyckades ha fisk i sin damm (han matar dem inte). Nu var hans "pond" mycket större än den vi tänkte ha, så någon fisk blir det inte, men ändå.

Jordytorna ska sten/grus-beläggas, dammen är ovalen och gräsbandet den blivande reningskanalen.

Den andra informationen som hjälpte oss var från the natural pond societey (har de sällskap för allt i England?). Där hävdade de att det räckte med en ganska grund damm (den djupaste delen är 60 cm) och att det viktigaste var att man inte använde kranvatten eller näringsrik jord till bottensediment. För djurens skull ska man stäva mot en lutning på bara 1:20 i någon ände.

Här paddar 2:an grusytan kring dammen.

Vi räknade om de mått som Erik beskrivit och kom fram till att vi behövde en pump som cirkulerade mindre än 100 l per timme (egentligen ska vattnet ta tre timmar genom reningsverket, men så långsamma pumpar hittade vi inte)! Den vi köpte kostade typ 400 kr istället för de dryga 7000 som vi först hade blivit rekomenderade. Vid sidan om dammen har vi en reningskanalen på ca 100 l. Vattnet pumpas upp från dammen till en perforerad slang som ligger under stenarna i kanalen. När kanalen fyllts med vatten får man en översvämning i form av en liten rännil över kanten ned mot dammen. Stenarna är täckta av bakterier som tar en del av näringen och resten tas (förhoppningsvis) upp av växterna i kanalen. De här växterna får gärna vara näringskrävande, medan de i dammen ska kunna klara sig på mindre.

1:an provgår upphöjningen där vi ska sätta trampstenar (i år). Vi har skyddsduk under dammduken och täckduk över. Längst hit ser man reningskanalen med sina tvättade stenar. Den gröna slangen är kopplad till närmaste stupränna.

Ännu så länge fungerar reningssystemet utmärkt (vi gjorde dammen i juli förra året. Vattnet var lite grumligt just när isen släppt i våras. Jag misstänker att varken bakterier eller växter hade kommit igång. Pumpen hade överlevt (vi tog risken att låta den ligga kvar i dammen över vintern) och efter bara ett par veckor var vattnet helt klart.

Stenläggningen är provisorisk - i sommar ska vi lägga skiffer på hela hitsidan. Bortre sidan ska fortsätta att vara grus och vi ska ha mer växtlighet så att smådjur kan ta sig fram till den lågt sluttande kanten där borta. På hitsidan blir det ett litet fotbad innanför trampstenarna (som ska ligga på den brunahalvcirkeln man ser på bottnen).

Vi fyllde dammen med tvättat grus och tog regnvatten från stuprören. Vi provar oss fram med vattenväxter, som måste sköljas av och planteras rätt ned i gruset. Ännu så länge har vi för lite växtlighet och vi vet inte riktigt vilka som kommer att trivas i den näringsfattiga miljön. Större djur gillar dammen - det badar ofta fåglar i den grunda delen, trots att vi har en hel del kattbesök.

     Det har inte kommit tillräckligt med predatorer än (de behöver växter att skydda sig i) och dammen är en yngelplats för mygg (usch!). Vi jobbar på att göra miljöer för landlevande predatorer. Det finns en fladdermusholk och flera fågelholkar (med de verkar inte bebodda än). Växtligheten runt dammen är inte heller vad vi önskar ännu – det vill säga mycket, frodigt, grodvänlig och insynsskyddande.