En ny pergola

I söndags gjorde vi äntligen pergolan som jag längtat efter i mer än ett år! Orsaken att det har tagit en sådan tid är att vi först behövde göra gången (den gjordes förra sommaren) och sedan kom översvämningen i källaren (stopp för alla trädgårdsprojekt i andäktig väntan - skulle hela trädgården behöva grävas upp?), men det som kanske mest har stoppat mig har varit tanken att hantera de 12 armenringsjärnen som är 6 m långa (10mm i diameter). Jag har lekt med tanken att böja dem på brädgården tillsamman med någon av våra äldsta. Han-som-lagar-maten har nackdelen att vara man och kan därför inte tillåta sig att göra bort sig på brädgården. Två kvinnor däremot, blir genast hjältar som alla vill hjälpa.

Men det har känts lite svårt och i söndags åkte jag med han-som-lagar-maten för att lasta dem oböjda på bilen. Det var tungt (järn väger!) och det svajade både fram och bak. Vi fick en gammal bräda som vi stadgade dem med på takräcket, men det var skönt att vi inte har så långt hem – och att han-som-lagar-maten körde. Och inte en skråma på lacken (jag hade varit rädd för att skapa spagettimärken längs med hela motorhuven).

Han-som-lagar-maten håller emot medan jag går runt däcket med järnet.

Att böja dem gick bra. Vi använde ett bildäck och böjde först mitt på, sedan la vi det lite vid sidan om mitten och böjde igen, och till sist på andra sidan.

Här håller jag fast bågen vid sidan om mitten medan han-som-lagar-maten böjer ändarna i kors.

Bågarna (ca 1 meter breda) blev mer eleganta allteftersom vi lärde oss.  Att de var lite buckliga i början gör inte så mycket i den sorts konstruktion som vi var ute efter. Sist böjde vi tre tjockare järn (12mm) till ett annat projekt. Det var förvånansvärt mycket svårare och de blev buckligare. Det var lite synd – de kommer att synas på ett annat sätt än pergolan, men å andra sidan ska de väl täckas med växter ganska snart J.

Armeringsnäten har vi tryckt ned i gräsmattan så att det blir lättare att trä in järnen.

De böjda järnen trädde vi in i armeringsnät. Han-som-lagar-maten fick en smäll på näsan och blodet forsade (såg som tur var värre ut än det var) och blev avbytt av 1:an. Vi gjorde tre sektioner som 2:an och jag släpade bort till gången och reste. Med gemensamma krafter tryckte vi ned järnen ca en halvmeter i jorden. Armeringsjärnen "flätade" vi ihop så att de stagar upp varandra.

Vi gjorde först ett hål i marken med ett smalt järnspett, och tryckte sedan ned ändarna i jorden.

Nästa dag hade jag ont i en massa muskler som jag inte visste att jag hade. Både att hålla emot och att böja på järnen var slitigt, och när man tryckte ned dem i marken använde man alla magmusklerna. Till min lättnad var inte de andra drabbade så mycket - de bytte ju av varandra. Jag bestämmer det mesta i trädgården och får genast dåligt samvete när någon av de andra får ont för att jag har hittat på något konstigt projekt. Å andra sidan var det flera av han-som-lagar-matens kollegor som undrade vad han hade gjort för att få småsåren på näsan...

Så här blev det när den var klar. Den syns mycket mindre än jag föreställt mig.

Redan för två år sedan planterade jag blåregnet,  (i väntan på någon sorts pergola/spaljé). Nu har det fått sällskap av Clematis montana ”Fragrant spring”. Vi hade den i Dalby, och om jag kommer ihåg rätt så är den något mindre starkväxande än arten. Som namnet antyder så doftar den ljuvligt. När vi flyttade hit fanns det en annan montana som vi var tvungna att ta bort när vi byggde till. Från taket på den dåvarande terrassen hängde tunna grenar med blommor, som girlanger. Det var väldigt vackert och något jag ska försöka återskapa när den nya montanan blivit stor nog.

Clematis montana Fragrant spring i vår trädgård i Dalby.

Vi har flera Austinrosor här, men jag har inte fått dem att växa på ordentligt (utom ”Crown Princess Margareta” som står mot en varm vägg). Vid pergolan står en ”The ingenious Mr Fairchild” sedan två år, men den är inte mer än knähög (ska nu flyttas). Jag tycker rosor är lite förvirrande – det finns så många. När jag kom till Cedergrens plantskola igår bad jag kvinnan som jobbar där om råd: jag ville ha en ros som var frisk, ganska storblommig, gärna remonterande och med god doft. Inte så lite krav för en klätterros i Sverige, men jag kom hem med en ”Mme Alfred Carrière” som kanske uppfyller kraven (vi får se). Den lär bli krämvit när den står soligt, vilket kanske inte var det jag hade tänkt mig, men den verkar vara stark och har dessutom få taggar vilket är ett enormt plus när det gäller rosor man vill ha på en pergola. Vad jag förstår så växer den kraftigt från basen, och det gör att man kan beskära den rejält om den blir för tung.

Jag vet inte hur mycket pergolan kommer att kunna bära, men satsar på att se till att blåregnet har en tjock huvudstam utanför pergolan (genom att hålla den upprätt tills stammen har vuxit till sig). Jag inbillar mig att både mängden järn och deras spännkraft (fjädringen) kommer att göra den hållbarare än den ser ut.

På sensommaren ska det blomma två Clematis viticella (en lila urnformad och Gravetye Beauty, vinröd). Dem har jag planterat bredvid varandra så att man kan låta dem trassla in sig. Det finns faktiskt en plats kvar vid pergolan, till något litet. Kanske en vårblommande Clematis?