Röd höst?

Nu står frosten för dörren här i Ängelholm. Det ser ut som det till och med ska komma snö nästa vecka och jag stirrar ut i trädgården för att suga i mig allt det vackra. Lite frost brukar inte lämna efter sig så många spår annat än hos de mer tropiska växterna. Gurkan faller ihop och de sista tomaterna spricker och blir bruna.

Aster laevis blomar i flera veckor

Höstastrarna tar sig igenom den lätta frosten med en klackspark och höstkrokusarna står helt oskadda. Men nu när det ska bli flera frostnätter efter varandra kommer mörka blad att singla mot marken innan olika buskar har hunnit ge sitt bidrag till färgprakten.

Höstfärgerna är beroende av både natt och dagtemperatur som påverkar hur de olika pigmenten dras tillbaks av växterna. Kalla nätter och varma dagar ger den största kontrasten, mycket rött och även djupare gult. I Skåne har det en tendens att vara jämnvarmt (jämnkallt, kanske) och därför blir det oftast gult och brunt – lite sådär jämntråkigt kan man tycka. Men det finns växter som sprakar till oavsett väder och vi har planterat flera.

Judasträdet kommer sent och varje år undrar jag om det har överlevt. Det blommar med knallrosa blommor direkt på stammen, men hittils har vårfrosten tagit dem.

En favorit är Cercis canadensis Forest Pansy, rödblandigt judasträd. Dess höstblad skiftar på ett sätt som påminner om en glasmosaik i motljus. Skenkamelian, Stuartia pseudocamelia (nedan till vänster), får en rosaröd färg. Vår blommade för första gången i somras, men till min oerhörda besvikelse gick det så snabbt att jag inte ens hann fotografera blommorna. Ingenstans hade jag läst om det. Men å andra sidan har det både en vacker bark och pålitlig höstfärg så jag tycker om det ändå.

Ytterligare ett lite mindre härdigt träd är Perrotia persica, papegojträd (ovan, till höger). Det gör inte så mycket resten av året, har lite roliga blad och lär blomma med små tufsar tidigt på våren (inte än, trots att trädet är minst åtta år) men när hösten kommer skiftar det i alla möjliga färger på samma blad och förändras över tid.

Azalean längts fram och körsbäret bakom

Lite tuffare sorter är t ex Rhododendrum luteum, guldazalea och Prunus sargentii, bergskörsbär – de blir alltid vackra, även om körsbärets blad snabbt kan svepas bort av en höststorm.

Framsidan med smällspirean till vänster.

En absolut favorit är den vanliga, men så året-runt-tacksamma smällspirean, Physocarpus opulifolius. Vi har en sort som heter Diable D’or som har blad med en limegrön mitt vid utspringet – sedan blir de mörkröda. Den har just börjat få sina höstfärger och frågan är om inte alla blad trillar av när frosten kommer (den brukar hinna brinna ett tag). Tur att den också har fina vinterstjälkar, mörkbruna med strimmor.

Häcken sedd från gatan

Till och med den ännu glesa men efterlängtade häcken har fina färger i år. Gräset (gullbandgräs, Spartina pectinata) kommer åtminstone att stå kvar även efter de kalla nätterna. Det har börjat visa sin aggressiva sida och är svårt att rycka upp, men när det är så fint på hösten och står halva vintern, är det svårt att vilja göra sig av med det. Men till våren måste jag göra något…

Från trädgården syns inte häcken bakom alla höga perenner. Gullbandsgräset är det som det finns mest av. Det höga till vänster är Molinia Skyracer.





Hård

Vill man ha en vacker trädgård behöver man lära sig att vara hård. I alla fall om man med trädgård menar att man påverkar naturen på något sätt för att det ska bli just en trädgård och inte ”vad-det-råkar-bli-natur-område”.

Jag tycker att det är svårt att dra upp en fullt frisk växt bara för att den har hamnat fel i tillvaron. Det är lite lättare om man har någon man kan ge den till, så att man vet att växten kommer till ett gott hem, men konstigt nog vill inte alla ha de växter man försöker rädda på det sättet.

Till slut står man där och tvingas erkänna att antingen tar man död på växten eller så låter man trädgården sakta falla tillbaks till något helt annat än det man tänkt sig.

Vid det här laget har jag uppnått någon sorts halvhårdhet.

Sommarmyllret vid rundeln. De silvriga martornen, Eryngium giganteum, är i fel höjd. Ska de bort nu eller när de blommat klart?

Om växten går att flytta till ett bättre ställe så gör jag det – oftast så snart som möjligt. Jag tar växten med en rejäl jordklump och mumlar ”går-det-så-går-det” om och om igen, som ett mantra. Den här våta sommaren har varit en bra flyttsommar: man har ostraffat kunnat flytta växter lite när som, utan att behöva komma ihåg att vattna efteråt.

Gräs och ömma saker (dåligt härdiga) är jag lite mer försiktig med – de får vänta till våren (och måtte jag komma ihåg att få med allt på listan).

Vad gör man med saker som inte har någon bra plats att flytta till? Det är tungt, men om ingen vill ha dem måste man ju faktiskt slänga dem. En kompost känns lite bättre, då kommer de ju till någon nytta, men ändå. Tänk om de precis blommar och är fina i sig! Även om de inte alls passar ihop med det runt omkring. Då blir det genast svårare. Eller om de passar ganska bra, men har lite fel färg. Ska man ta bort den då genast, så att inte humlorna flyttar färgen till andra blommor så att kommande generationer blir alltmer fel för varje år?

Jag stålsätter mig och försöker komma ihåg vad det är jag vill uppnå, hur jag vill att det ska se ut sedan, när det är ”färdigt”. Jag tar växten i ett beslutsamt grepp och rycker upp den. Och så kanske någon annan i familjen kommer och undrar: varför – den som är så fin! Hur lätt är det då att förklara det abstrakta jag har inne i mitt huvud, rabatten så som den ska se ut sedan?

Ett annat läge uppstår när man ser att en växt inte trivs. När är det dags att ge upp? Inse att det inte bara är den här vintern som var kall utan att växten faktiskt aldrig kommer att bli riktigt fin? Fikonträdet finns i den här kategorin. Det fryser ned varje år. Ännu så länge tycker jag att den är fin ändå, men, men. Och hur ska man tänka kring persikoträdet som får vissnesjuka trots att det ska vara resistent (Persika ”Frost”). I år har det hämtat sig fint, fått massor av nya blad och rodnande frukter. Hibiskusen däremot stendog. Vilken jag är glad för (att den var så tydlig, menar jag). Vi har en mellanlandningsstation där jag krukar upp trötta saker för att de ska få en chans att visa vad de kan. Tar de sig inte då, blir det komposten.

Den lila temyntan (vid sidan om den röda dagliljan) är en drävgform som jag inte riktigt klarar att tycka om. Men den trivs. Vattnet i dammen fortfarande är klart - reningsverket fungerar.

      Ibland lyckas jag också slänga fullt friska växter. Och nu undrar jag vad jag ska göra med den fula rumphuggna temyntan, Monandra sp, som står och passar illa i dammrabatten…

Ogräs

Jag har gått igenom många faser när det gäller ogräs. I början var jag mest bekymrad och letade litteratur om ogräs. Jag läste någonstans att för varje ogräs man missade fick man sju år av avkomlingar och drabbades av kontinuerligt dåligt samvete och bekymmer: hur kände man ens igen alla ogräs?

Medan trädgården fylldes av planterade växter blev det allt mindre jordyta för ogräs och jag började slappna av. Min strategi blev förenklad: jag rensade på våren och bredde ut barkmull, rensade igenom trädgården till midsommar och sedan en gång under hösten. De första åren hade jag små korgar här och var så att man kunde släppa ned ogräs som man hittade när man vandrade runt. Men det har jag gett upp: de behöver tömmas för att inte bli läskiga.

Den förenklade strategin fungerar bra, men kräver tätt planterade rabatter och ett visst mått av tolerans. Grönsakslandet och nyanlagda rabatter med mycket bar jord behöver mer rensning.

Sammantaget lägger jag alltså ganska lite tid på rensning, men istället har jag börjat använda mig av ogräs i rabatterna. Tja, det där med ogräs är en definitionsfråga (alla växter som är på fel plats). Det finns ett par växter jag som jag tillåter att frodas som jag sedan tar bort när de har blommat. Det innebär visserligen att de hinner slänga iväg en del frön till andra delar av trädgården (på fel ställe=ogräs), men jag inbillar mig att om de inte funnits där så hade någon annan sorts ogräs stått där istället.

Vårtöreln är i bortre änden av bilden.

Det börjat på våren när vårtöreln, Euphorbia cyparissias blommar. Den lyser verkligen upp hörnet vid rundeln, äve om det inte riktigt syns på bilden. Att ta bort den är riktigt jobbigt eftersom man måste ha skydd (växtsaften är irriterande), och den kryper runt överallt och är svår att komma åt. Men till och med i våras då jag svettades i mina långärmade kläder (det var faktiskt riktigt soligt en vecka J) tyckte jag att det var värt de sex veckorna av blomning. Dessutom har jag inte så mycket val. Detta är ett ogräs man ska vara försiktigt med – väl inne är den nästan omöjlig att få bort.

Förgätmigej är också en växt som sprider sig överallt och som sedan behöver plockas bort när den är ful och ganska obehaglig att hantera (den rivs). Å andra sidan är den lätt att dra upp om man bara hittar roten så att man får en hel famn.

Vallmon blommor i flera veckor i innan det blir  för många frökapslar (då de rensas bort).

I år har den gula engelska vallmon Meconopsis cambrica fått blomma vid uteplatsen. Det blev en härlig explosion av gult tillsammans med ginsten. Vi har låtit den fara runt i trädgården en del – den lyser upp i en ganska blå tid (jag menar inte sorgsen utan färgen blå). Vallmon är lite svårare att dra upp än förgätmigej men har ett friskt grönt bladverk, så vill man ha den som marktäckare kan man klippa ned den istället (den är en kortlivad perenn).

Numera har vi gett upp Phormium, med  rödfibblan (den är orange på bilden) är kvar.

Sedan kommer rödfibblan, Pilosella aurantiaca, i grusrabatten. Den var vacker tillsammans med den brunbladiga Phormium som vi hade tidigare (den första hade överlevt 4 vintrar i Dalby, men klarade sig inte mer än en vinter här). Rödfibblan är mycket lätt att dra upp. Den finns på många ställen i trädgården (det var så redan när vi kom) och där tar jag bort den. Samtidigt täcker den marken bra, så är på det sättet ett trevligt ogräs: det kommer inget annat just där, förrän man tar bort den.

De röda stjälkarna gör hörnet mer intressant så här års.

Jag tog in skogsskräppa (Rumex sanguineus) och planterade i hörnet, nära flikrabarbern (Rheum palmatum 'atrosanguineum' som har röda undersidor på bladen). Syran har riktigt röda stjälkar och vissa år blir även blommorna röda. Den sprider sig mycket så det gäller att klippa av blomställningarna så fort man tycker att fröna ser ut som de vill iväg.

Vildmorotens blommor ser nästan ut att flyga i luften.

Vildmorot, Daucus carota, är en annan favorit jag har planterat in, denna gång på framsidan. Jag älskar hur den knyter ihop sina fröställningar till bollar. Jag tvingar mig att klippa bort en del av fröställningarna, men en hel del får vara kvar för att göra nästa generation (de är tvååringar).

Precis vilka växter som beter sig som ogräs – sprider sig hejdlöst – beror på vilken trädgård (jord, klimat...) man har. Och hur bra de kan kontrolleras varierar också mellan arterna. Men man kan ha mycket roligt så länge de inte kryper runt med rötterna. De som gör det behöver man fundera över ett par gånger innan man släpper in, eftersom det inte finns mycket utrymme för att ångra sig sedan.

En ny pergola

I söndags gjorde vi äntligen pergolan som jag längtat efter i mer än ett år! Orsaken att det har tagit en sådan tid är att vi först behövde göra gången (den gjordes förra sommaren) och sedan kom översvämningen i källaren (stopp för alla trädgårdsprojekt i andäktig väntan - skulle hela trädgården behöva grävas upp?), men det som kanske mest har stoppat mig har varit tanken att hantera de 12 armenringsjärnen som är 6 m långa (10mm i diameter). Jag har lekt med tanken att böja dem på brädgården tillsamman med någon av våra äldsta. Han-som-lagar-maten har nackdelen att vara man och kan därför inte tillåta sig att göra bort sig på brädgården. Två kvinnor däremot, blir genast hjältar som alla vill hjälpa.

Men det har känts lite svårt och i söndags åkte jag med han-som-lagar-maten för att lasta dem oböjda på bilen. Det var tungt (järn väger!) och det svajade både fram och bak. Vi fick en gammal bräda som vi stadgade dem med på takräcket, men det var skönt att vi inte har så långt hem – och att han-som-lagar-maten körde. Och inte en skråma på lacken (jag hade varit rädd för att skapa spagettimärken längs med hela motorhuven).

Han-som-lagar-maten håller emot medan jag går runt däcket med järnet.

Att böja dem gick bra. Vi använde ett bildäck och böjde först mitt på, sedan la vi det lite vid sidan om mitten och böjde igen, och till sist på andra sidan.

Här håller jag fast bågen vid sidan om mitten medan han-som-lagar-maten böjer ändarna i kors.

Bågarna (ca 1 meter breda) blev mer eleganta allteftersom vi lärde oss.  Att de var lite buckliga i början gör inte så mycket i den sorts konstruktion som vi var ute efter. Sist böjde vi tre tjockare järn (12mm) till ett annat projekt. Det var förvånansvärt mycket svårare och de blev buckligare. Det var lite synd – de kommer att synas på ett annat sätt än pergolan, men å andra sidan ska de väl täckas med växter ganska snart J.

Armeringsnäten har vi tryckt ned i gräsmattan så att det blir lättare att trä in järnen.

De böjda järnen trädde vi in i armeringsnät. Han-som-lagar-maten fick en smäll på näsan och blodet forsade (såg som tur var värre ut än det var) och blev avbytt av 1:an. Vi gjorde tre sektioner som 2:an och jag släpade bort till gången och reste. Med gemensamma krafter tryckte vi ned järnen ca en halvmeter i jorden. Armeringsjärnen "flätade" vi ihop så att de stagar upp varandra.

Vi gjorde först ett hål i marken med ett smalt järnspett, och tryckte sedan ned ändarna i jorden.

Nästa dag hade jag ont i en massa muskler som jag inte visste att jag hade. Både att hålla emot och att böja på järnen var slitigt, och när man tryckte ned dem i marken använde man alla magmusklerna. Till min lättnad var inte de andra drabbade så mycket - de bytte ju av varandra. Jag bestämmer det mesta i trädgården och får genast dåligt samvete när någon av de andra får ont för att jag har hittat på något konstigt projekt. Å andra sidan var det flera av han-som-lagar-matens kollegor som undrade vad han hade gjort för att få småsåren på näsan...

Så här blev det när den var klar. Den syns mycket mindre än jag föreställt mig.

Redan för två år sedan planterade jag blåregnet,  (i väntan på någon sorts pergola/spaljé). Nu har det fått sällskap av Clematis montana ”Fragrant spring”. Vi hade den i Dalby, och om jag kommer ihåg rätt så är den något mindre starkväxande än arten. Som namnet antyder så doftar den ljuvligt. När vi flyttade hit fanns det en annan montana som vi var tvungna att ta bort när vi byggde till. Från taket på den dåvarande terrassen hängde tunna grenar med blommor, som girlanger. Det var väldigt vackert och något jag ska försöka återskapa när den nya montanan blivit stor nog.

Clematis montana Fragrant spring i vår trädgård i Dalby.

Vi har flera Austinrosor här, men jag har inte fått dem att växa på ordentligt (utom ”Crown Princess Margareta” som står mot en varm vägg). Vid pergolan står en ”The ingenious Mr Fairchild” sedan två år, men den är inte mer än knähög (ska nu flyttas). Jag tycker rosor är lite förvirrande – det finns så många. När jag kom till Cedergrens plantskola igår bad jag kvinnan som jobbar där om råd: jag ville ha en ros som var frisk, ganska storblommig, gärna remonterande och med god doft. Inte så lite krav för en klätterros i Sverige, men jag kom hem med en ”Mme Alfred Carrière” som kanske uppfyller kraven (vi får se). Den lär bli krämvit när den står soligt, vilket kanske inte var det jag hade tänkt mig, men den verkar vara stark och har dessutom få taggar vilket är ett enormt plus när det gäller rosor man vill ha på en pergola. Vad jag förstår så växer den kraftigt från basen, och det gör att man kan beskära den rejält om den blir för tung.

Jag vet inte hur mycket pergolan kommer att kunna bära, men satsar på att se till att blåregnet har en tjock huvudstam utanför pergolan (genom att hålla den upprätt tills stammen har vuxit till sig). Jag inbillar mig att både mängden järn och deras spännkraft (fjädringen) kommer att göra den hållbarare än den ser ut.

På sensommaren ska det blomma två Clematis viticella (en lila urnformad och Gravetye Beauty, vinröd). Dem har jag planterat bredvid varandra så att man kan låta dem trassla in sig. Det finns faktiskt en plats kvar vid pergolan, till något litet. Kanske en vårblommande Clematis?

Dammen

Äntligen fick jag en ursäkt att göra en damm! Det var vinter när vi började planera och jag pratade med vart och ett av barnen för att kolla att det var OK att vi tog deras lekgräsmatta till en damm. Till att börja med fanns det (givetvis) önskemål om att man skulle kunna bada i dammen men jag lyckades reducera det till fotplask. Det byggs pooler på löpande band i kvarteren runt omkring, men de verkar inte användas mer än ett par dagar per år. Jag lyckades övertyga även 4:en (yngst) om att det inte är så kul med ett par kubikmeter vatten när man har havet en kvarts cykelväg bort.

Nästa steg var att fördjupa sig litteraturen kring naturliga dammar. I the Garden (tidning från Royal Hortucultural Society) har det varit en hel rad av artiklar om hur bra dammar är för djurlivet, förutsatt att de är konstruerade på rätt sätt. Där har också beskrivits ”swimming-ponds” som är naturligt renade simdammar, där växter och bakterier tar hand om den näring som algerna vill åt.

Vi tog oss till en plantskola för att få koll på dammduk och pumpar. När de fick reda på att vi skulle ha ungefär tre kubik vatten föreslog de en pump som cirkulerade 12000 l per timme (för att vara på säkra sidan) och att vi kontrollerade exakt hur mycket vatten vi hällde i för att sedan kunna tillsätta olika kemikalier när det blev ”obalans” i dammen. Broschyren från pumpproducenten hade rubriken: ”Välkommen till din nya hobby!”.

Nej, det var inte så vi hade tänkt. Vi behöver inte någon ny hobby, vi har fullt upp som det är, tack. Dessutom lät det inte speciellt ekologiskt, ekonomiskt (pumparna måste ju gå för jämnan) eller trevligt (de brummar på rätt bra, de där stora pumparna och behöver ligga ganska djupt för att inte höras).

Dammens ovala form fick vi med hjälp av två cirklar mätta från bambupinnarna. Extrabiten ska bli våtbädd.

Vi hittade en hemsida av Erik Kilk (USA) som hade gjort ordning sin pool till en naturligt renad damm, och den fungerar så bra att han kan ha ett gäng fiskar i den. En fd kollega som sysslade med toxikologi i vattensystem och som har full koll på hur vatten-ekosystem fungerar har varnat mig för fiskar. I små dammar äter fiskarna upp alla zoopplankton. Och zooplankton är de som äter upp växtplankton ("grönt vatten"), så utan dem får man snabbt algproblem. Dessutom göder fisken vattnet och även det gynnar alger och växtplankton. Därför var det extra intressant att Erik Kilk lyckades ha fisk i sin damm (han matar dem inte). Nu var hans "pond" mycket större än den vi tänkte ha, så någon fisk blir det inte, men ändå.

Jordytorna ska sten/grus-beläggas, dammen är ovalen och gräsbandet den blivande reningskanalen.

Den andra informationen som hjälpte oss var från the natural pond societey (har de sällskap för allt i England?). Där hävdade de att det räckte med en ganska grund damm (den djupaste delen är 60 cm) och att det viktigaste var att man inte använde kranvatten eller näringsrik jord till bottensediment. För djurens skull ska man stäva mot en lutning på bara 1:20 i någon ände.

Här paddar 2:an grusytan kring dammen.

Vi räknade om de mått som Erik beskrivit och kom fram till att vi behövde en pump som cirkulerade mindre än 100 l per timme (egentligen ska vattnet ta tre timmar genom reningsverket, men så långsamma pumpar hittade vi inte)! Den vi köpte kostade typ 400 kr istället för de dryga 7000 som vi först hade blivit rekomenderade. Vid sidan om dammen har vi en reningskanalen på ca 100 l. Vattnet pumpas upp från dammen till en perforerad slang som ligger under stenarna i kanalen. När kanalen fyllts med vatten får man en översvämning i form av en liten rännil över kanten ned mot dammen. Stenarna är täckta av bakterier som tar en del av näringen och resten tas (förhoppningsvis) upp av växterna i kanalen. De här växterna får gärna vara näringskrävande, medan de i dammen ska kunna klara sig på mindre.

1:an provgår upphöjningen där vi ska sätta trampstenar (i år). Vi har skyddsduk under dammduken och täckduk över. Längst hit ser man reningskanalen med sina tvättade stenar. Den gröna slangen är kopplad till närmaste stupränna.

Ännu så länge fungerar reningssystemet utmärkt (vi gjorde dammen i juli förra året. Vattnet var lite grumligt just när isen släppt i våras. Jag misstänker att varken bakterier eller växter hade kommit igång. Pumpen hade överlevt (vi tog risken att låta den ligga kvar i dammen över vintern) och efter bara ett par veckor var vattnet helt klart.

Stenläggningen är provisorisk - i sommar ska vi lägga skiffer på hela hitsidan. Bortre sidan ska fortsätta att vara grus och vi ska ha mer växtlighet så att smådjur kan ta sig fram till den lågt sluttande kanten där borta. På hitsidan blir det ett litet fotbad innanför trampstenarna (som ska ligga på den brunahalvcirkeln man ser på bottnen).

Vi fyllde dammen med tvättat grus och tog regnvatten från stuprören. Vi provar oss fram med vattenväxter, som måste sköljas av och planteras rätt ned i gruset. Ännu så länge har vi för lite växtlighet och vi vet inte riktigt vilka som kommer att trivas i den näringsfattiga miljön. Större djur gillar dammen - det badar ofta fåglar i den grunda delen, trots att vi har en hel del kattbesök.

     Det har inte kommit tillräckligt med predatorer än (de behöver växter att skydda sig i) och dammen är en yngelplats för mygg (usch!). Vi jobbar på att göra miljöer för landlevande predatorer. Det finns en fladdermusholk och flera fågelholkar (med de verkar inte bebodda än). Växtligheten runt dammen är inte heller vad vi önskar ännu – det vill säga mycket, frodigt, grodvänlig och insynsskyddande.

Vem ska bestämma vad som är fint?

Jag håller just på att läsa ”Contemporary colour in the garden” av Andrew Wilson, som börjar med grundläggande färglära och fortsätter in på hur färger används i nutida trädgårdsdesign. En stor vikt läggs på konceptualism (heter det så på svenska?), dvs att bygga ett konstverk/trädgård på en idé, ett koncept. Designern utgår från något i omgivningarna, hos uppdragsgivaren eller ett eget infall och skapar en helhet kring detta.

Och detta har hjälpt mig att förstå vad det är jag stör mig på i både konceptträdgårdar och de mer traditionella formella trädgårdarna. Det är att de handlar om något statiskt och enkelt, men kanske framför allt styrande. Vad jag menar är att den som skapat trädgården pekar med hela handen: så här ska det vara, så här ska du gå och just det här vill jag berätta.

Trädgården Ulf Nordfjäll vann Chelsey med - visst, jag tycker också att den är fin men...

Titta på gångarna till exempel. De är stenlagda, ofta raka och tvingar en att gå i en viss riktning. Omgivna av växtlighet (eller så utgör växtligheten bara en liten inburad del av trädgården) som då måste studeras i det tempo som stigen anger. De flesta ”showgardens” är dessutom hopsatta av växtkombinationer som inte alls fungerar i verkligheten och som, när någon blommat över, får trädgården (konceptet) att falla samman. Konceptet är beroende av att allt är statiskt. Den välskrubbade väggarna/stolarna/trädecket skulle genast förlora charmen efter ett regnig sommarmånad eller två.

En trädgård av Christian Fournet. Kul skulptur, men hur skulle det vara att ha en egen?

Men det är nog pekandet som jag stör mig mest på. Visst kan det vara ett tjusigt konstverk om man har gjort en betongmur med ett fyrkantigt hål för växter och sedan belyser det så att det ser ut som ett akvarium på kvällen. Helt okej om man promenerar förbi en kväll på turistresan. Men eftersom hela idén med konceptualismen är att sätta ihop ett tydligt statement, så förstår man snabbt vad som menas och sedan då? Samma sak tråkar ut mig med formella trädgårdar med vintergröna häckar och focal points. De förklarar exakt vad du ska titta på och hur du ska närma dig trädgården. Man kan omedelbart identifiera hur mönstret ser ut (och genast också se alla ställen där växterna envisats med att bete sig asymmetriskt). Jag vet att vi är olika på den här punkten: det finns personer som tycker att det är vilsamt med minimalism eller formalitet. Men det passar inte mig.

En typisk formell trädgård med focal points - och vad gör man när man kommer fram til dem - vänder på klacken och går till nästa? Hur mycket märker man på vägen?

För min del handlar trädgård om förändring och möjligheter. Jag vill kunna välja vilka vägar jag ska ta, om jag ska gå in på en liten gång i rabatten eller betrakta den från sidan. Jag gillar när man kan göra olika saker, leka, jobba, vila sig eller promenera runt. När man kan välja att sitta i sol eller skugga, flera stycken tillsammans eller ensamt. Och även om jag gärna vill ha någon sorts symmetri som hjälper mig att ta in växternas komplexitet, så trivs jag bäst om den lämnar utrymme för en egen tolkning och framför allt om den varieras och nya mönster skapas under året. Och att den just nu, i den ovanliga värmen, byter skepnad varje dag och på ett för mig oförutsägbart sätt (trots all tid jag lagt på att planera och plantera).

Misstag

Det första man borde tänka på när man planerar en trädgård är hur den ska användas. Vi, liksom de flesta barnfamiljer, tyckte att vi behövde en gräsyta till allehanda lekar. Jag tycker sedan länge att gräsmattan är överreklamerad och brukar hävda att den har mycket kort tid när den fungerar för till exempel bollspel. Barnen behöver inte vara så jättestora innan ytan är för liten och de får hitta platser utanför tomten för att kunna spela ”på riktigt”. (Jag har föresten en utmärkt idé för hur man kan göra en lekgräsplan till en vacker del i en lite mer rektangulär trädgård. Tanken bygger på en vy från Kew Gardens (botanisk trädgård, London) där man ramar in ytan med träd och buskar så att man får något trevligt varje del av året och leker med perspektiv för att det ska se längre ut. Hör av dig om du är intresserad så kan jag lägga ut den här).

Vi har en fotbollsplan två hus bort och tänkte därför att det skulle räcka med en gräsmatta stor nog för ett kubbspel. Vi gjorde den största ovalen som fick plats i spetsen på trekanten. Ovalformen tolkas som en liggande cirkel (sedd från den bred sidan) och ser därför större ut. Här finns också det stora äppelklätterträdet med gungor, lagom träd till en hängmatts, och lite senare kom även studsmattan dit, längst ut på spetsen. Jättebra, tänkte vi och barnen protesterade inte.

En gulbladig Catalpa binoides står vid ingången

Jag planerade rabatter kring ovalen och här gjorde jag det första misstaget: jag tänkte mig att man läste av dem samtidigt. Typiskt skrivbordsmisstag. I verkligheten ser man aldrig hela ytan samtidigt, inte ens från huset eftersom den ena sidan ligger precis under fönstren.














De senaste kalla vintrarna har gått hårt bambun, även om den ännu lever

 

Det andra misstaget var att gräsmattan aldrig lyckades fungera som lekplan. Visst, det har spelats ett antal omgångar kubb (på mitt initiativ) och badmintonnätet användes flitigt flera dagar när det var nytt, men totalt sett var det inte många timmar. Barnen menade dels att gräsmattan var för ojämn, dels att äppelträdets störde. Det föll äpplen från mitten av sommaren ända fram till fallfrukten. Jag tror att det dessutom handlade om själva omgivningen. På baksidan (där gräsplanen är något mindre och även där ganska ojämn) har det lekts många fler timmar än jag hade anat att så pass stora tjejer skulle ha lust till. Där är det sol större delen av dagen, huset tornar inte upp sig så som det känns vid spetsen och rabatterna är vänligt öppna. Vid spetsen är det mer skugga, gator på två sidor, mer instängt utan att vara skyddat.

Finast har primulorna varit, uppdragna från frön köpta på Barnhaven primroses (rekommenderas starkt).

Studsmattan har använts i perioder, mest av den minsta och hennes kompisar. En sommar hade vi tak av tyg, som ett lusthus, och då hängde även de större där ett tag. Men totalt sett tycker jag nog att studsmattor ger väldigt lite tillbaka med tanke på hur mycket plats de tar och hur fula de är. Förra året hoppade de inte alls och vi hade tänkt göra oss av med den, men nu har den plötsligt blivit poppis igen. Precis när vi hade hoppats att de nya fågelholkarna vid sidan om skulle fyllas av myggätande småfåglar! Så den får vara kvar i sommar också.

Stigen går vidare mot baksidan

Problemet med planteringarna var uppenbar när man gick trädgårdspromenad. Man började i andra änden av trädgården och såg sig omkring, och när man sedan kom till ovalen gick det snabbt och ibland gick man inte ens hela vägen runt. Vi hade alltså en stor bit av trädgården där bara äppleträdet och studsmattan användes.

Då gällde det att ha något som var tillräckligt kul för att man skulle gå hit även om det var mörkare, något som kunde få vara litet eftersom vi hoppas en gång få en frodig vägg mot gatorna. Vi behövde distraheras från känslan av att huset lutar sig över en genom något som oemotståndligt drar blickarna till sig.

Svaret blev en damm.

(Mer om den senare)

Tulpantid

I den plötsliga våren kommer tulpanerna också till oss (som alltid ett par veckor efter resten av Ängelholm). I den här trädgården har det satts många tulpaner genom åren; varje gång vi gräver runt i jorden kommer det upp nya följande år. Hittills har det mest kommit gammeldags röda tulpaner, men också ett gäng vita och gula liljeblommande tulpaner och ett par vackert mörklila.

Trots att jorden är lerig och tung verkar den passa bra för tulpaner, medan till och med enkla lökar som Allium Purple sensation bara försvinner. Jag satte Blue Parrot, blå papegojtulpan, för tre år sedan och den förökar sig, trots att den ofta anses som en ettåring.



Blue parrot med aklejor, gulbladig foderlosta, förgärmigej och allium purple sensation (innan lökarna gav upp).



En favorit som verkligen förökar sig snabbt är (tror jag) Tulipa General de wet, en darwinhybrid. Första året kom det upp gula tulpaner och jag blev mycket irriterad på mig själv. Varför hade jag satt en massa gula tulpaner? (Jag tycker visserligen att gammeldags gula tulpaner kan vara fina i rätt sammanhang, men det var inte det som var meningen just här.) Sedan började de få en röd kant och efter någon vecka var de vackert rodnande i orange.

Jag satte tio av dessa för fyra år sedan - och det finns ett gäng till utanför bilden.

Tulpaner är ofta svåra att få rätt på bilder. Shirley beskrivs som en vit tulpan med lila kant. Jättefint, tänkte jag som skulle prova vita och lila allium på ett nytt mer väldränerat ställe. Och så kom det upp blommor som hade en illrosa kant och snart var hela kronbladen rosa. Shirley hör till dem som rekommenderas som mer långlivade av Stefan Nordlund på hans utmärkta hemsida. På hans bild ser de dessutom ut precis som jag hade hoppats, så jag kanske fick fel sort? Resten av familjen tyckte att de var bra som de var, så de fick stanna kvar och i år är de dubbelt så många (de blommade första gången förra året).

Alla tulpanerna på bilden i Shirely, de ljusare har öppnat sig lite senare. Förra året blev de 20 cm högre och helt rosa när de växt färdigt.

Jag vill åt fler långlivade tulpaner och i år tänker jag sätta Abu Hassan (mörkröd med gul kant), Coleur cardinal eller Jan reus (båda mycket mörkt röda), Orangezon (orange), Arabian mystery (lila med vit kant) Maytime (rosa liljetulpan) eller kanske Alladin (röd liljetulpan) och varför inte någon gul som liljetulpanen West point? Alla dessa är beskrivna som långlivade på olika hemsidor – jag ska berätta hur det går och tar gärna emot tips på andra sorter som stannar kvar och blir fler!



Tulipa whittallii i en grusrabatt (bakom är en variegerad palmlilja, Yucca filamentosa).



Bland botaniska tulpaner är det lite olika hur de trivs här, men mina absoluta favoriter, Tulipa whittallii, förökar sig långsamt.

Framsidan

Vårt hus ligger parallellt med vägen, fem meter in. Mellan huset och garaget/cykelskjulet är det mest en transportsträcka, men en som användes varje dag. Denna sida är i skugga halva året och halva dagen resten av tiden. Samtidigt är jorden torr på sommaren och blir en lervälling på vintern. Vi bestämde oss för att ta bort den smala gången av stenplattor och ersätta dem med en grusgång.

Så här såg det ut från början

Vi tog också bort gräsmattan för att få en 2,5 meter bred rabatt längs med gatan. Eftersom man går snabbt när man passerar, behöver rabatten vara lätttolkad. Det har vi löst genom att göra en ganska enhetlig matrixplantering, dvs samma arter återkommer hela tiden. Den ska också vara kul året runt – vi ser den ju så ofta.

 Man ser ca en fjärdedel av matrixplanteringen i vänstra hörnet. De röda bladen är en törel, Euphorbia dulcis - Chamelon, som frösår sig lagom mycket. Längst bort vid spaljen är skuggsittplatsen.

 Buskar och träd är valda för att skapa intresse under flera säsonger. Där finns Rhododendron mollis och luteus (doftande knallgula/orange blommor och vackra höstfärger), Prunus sargentii (rött bladutspring, rosa blommor och rödorange höstblad och vacker mörkglänsande stam), prydnadsaplar (Professor sprenger, doftande äppleblommor/rödorange frukter och Red sentinel också doftande rosavita blommor och knallröda frukter). Vi har ett papegojträd Parrotia persica som ska få tufsiga blommor innan bladen kommer (men inte än, trots att trädet måste vara en sju år vid det här laget). Höstbladen får en lustig blandning av gult, rosa, lila och rött.

Smällspirean är närmast och det orange bakom är en löfällande rododendron.

Hm, listan blir nog för lång, men jag måste också nämna en visserligen ganska vanlig buske men som är en absolut favorit när det gäller platsvärda buskar: Smällspirean Physocarpus opulifolius Diable D´or (har flera namn). På våren kommer de mörkröda bladen med en gyllene mitt som gradvis mörknar. Busken är helt mörkröd/purpurfärgad när de vita blommorna lyser som kontrast på sommaren. Fröställningarna är rödbruna och sedan kommer de knallröda höstfärgerna. Sedan har busken ett gracilt fontänlikt bladverk med mörkbrun bark som flagnar i ljusa strimmor. Mmm. Det kommer dessutom nya varianter nästa varje år för tillfället, med olika bladfärger.



Lupiner i olika nyanser frösår sig vid papegojträdet (jag tar bort de jag inte vill ha).



 Bland perennerna finns ett par primadonnor, som tulpaner, irisar och lupiner. Resten är små trotjänare - eller snälla saker som trivs och är trevliga under lång tid (daggkåpa - Alchemilla vulgaris, rödbladig revsuga - ajuga reptans artropupurea , kungsnejlikrot- Geum coccineum, gulbladig mattram, låga höstastrar…)

Till höger om ytterdörren när man går ut från huset finns en liten uteplats, avskärmad från vägen. Tanken är att skärmen ska kläs in med klätterväxter, men odlingsbetingelserna är en utmaning här och klätterhortensian har bara växt en meter på tre år. Uteplatsen används i stort sett bara riktigt varma sommardagar då detta är den enda svala platsen. Av någon orsak blåser det nästan alltid här och det lär dröja mycket länge innan träden vi planterat hjälper till att ge lä, men de där få varma dagarna är det underbart med den svala brisen.

Brunnera "Jack frost" klarar den torra jorden vid huset eftersom rabatten ligger i skugga nästan hela dagen.

 Eftersom det verkade så skuggigt och blött här när vi flyttade hit (en riktigt regnig vinter var det) så försökte vi anlägga en mossträdgård och en skuggrabatt vid uteplatsen. Rabatten fungerade bra (tåliga saker som klarar blåsten) men mossan ville inte alls. Som tur är ger den schackrutiga stenläggningen något att titta på i alla fall, men i år ska jag försöka hitta någon litet som trivs (fetknopp? trampnarv?). Vi har försökt med cyklamen, blåsippor och munkhätta, men uppenbarligen är det alldeles för soligt och torrt på sommaren (trots att vi har lagt på mull).